En svensk kvinna som arbetar i Tanzania beskriver en vardag långt från svenska välfärden. Trots bristen på resurser, som rinnande vatten och medicinsk utrustning, kämpar hon för att ge barnen en bättre framtid.
Det finns en klinik i byn där solceller utgör den enda belysningen och ingen el finns för medicinsk utrustning. Kliniken saknar även rinnande vatten och har endast en sjuksköterska anställd.
– Jag har jour 24/7, 365 dagar om året. Det kommer folk och knackar på som behöver hjälp med sina barn, folk som söker jobb, det finns inga ambulanser så det kommer även folk som behöver skjuts och ofta tror folk att jag besitter mer kunskaper än vad jag gör, säger hon.
Kontrasten mot vardagen hemma i Mönsterås är stor. Hon menar att det är hånfullt att påstå att Sverige är i kaos när man sett hur människor lever i Tanzania.
– Det ger så himla mycket tillbaka. Det är solskenshistorierna som gör att jag orkar. Jag hade en mormor som knackade på med sitt lilla barnbarn. Han vägde bara sex kilo och hon sökte sig till mig för han hade fått eksem av blöjorna sa hon. När vi tog av honom blöjan var han alldeles skinnflådd och hade svampinfektion. Han var så undernärd och svag att han inte ens orkade gråta.
Barnet låg inlagd på sjukhus i tre veckor. Nu får hon följa hur han kan sitta, skratta och gå stadigt.
– Vi har en tjej som tack vare oss kunde gå ut skolan med bra betyg. Vi samlade ihop pengar så hon kunde gå en utbildning till lärare. Hon fick jobb som grundskolelärare och sen flyttade hon hem till sin aids-sjuka mamma och kunde stötta henne.
Möjligheten att bli självförsörjande är den framtid barnhemmet ser för alla sina barn.
– Vi släpper de inte förrän de klarar sig själva och står på egna ben och det är så olika vad de vill. Vi kanske hjälper de att köpa en bit mark och starta en tomatodling, vi har en pojke som fick en startsumma till det. Han hade svårt för skolan, men det gick jättebra med praktiska sysslor. Han slet från morgon och kväll och fick vinst så han startade en odling till och sen köpte han en moppe som han kör motorcykeltaxi med. Nu bygger han hus.
Under månaderna som hon varit hemma i Sverige har hon sommarjobbat inom hemtjänsten, allt för att få ihop pengar till familjen i Tanzania. Organisationen United Hearts samlar in pengar hela tiden som går till normal drift, löner, transport och mat, och täcks med hjälp av faddrar och månadsgivare från Sverige.
– Vi har en budget på 13 000 kronor i månaden och det går ofta åt mer än det varje månad. Det kan räcka med att en bil behöver repareras, skoluniformer behöver köpas eller liknande och nu har vi en pojke som går på media college, då blir det lite extra för hans utbildning.
Organisationen har ett hundratal medlemmar som skänker mellan 50–1000 kronor i månaden.
– Vi hade en tjej som pluggade till journalist och gjorde sitt examensjobb hos oss. Hon var där i fem dagar och blev väldigt hooked. Hon och hennes nära och kära blev givare och har sammanlagt skänkt drygt 700 kronor per månad. Det gör väldigt stor skillnad för oss.
– Jag har också hållit föredrag för Rotary här i Sverige som vi fått bidrag från. Vi får även ibland bidrag från Lions, kyrkor med flera. Vi går inte back längre. Men i början var det verkligen på kronan varje dag och jag hade det skitjobbigt i början med klasskompisar som tyckte att de inte hade råd att skänka något, men de hade råd att gå ut och festa fyra dagar i veckan.
Linnea beskriver också hur hennes egna vanor har ändrats med tiden.
– Mina prioriteringar ser väldigt annorlunda ut nu. Innan jag flyttade till Tanzania köpte jag säkert ett par skor i månaden, men nu köper jag oftast bara skor om de går sönder. Jag räknar allt i säckar med majsmjöl eller liter med bönor och när jag är i Sverige tar det ett tag att ställa om mig. Här ser jag en burk Coca-cola och jämför vad jag kunde ha fått för samma pengar i Tanzania. Efter första året i Tanzania kom jag hem precis vid jul och jag minns att jag fick panik på allt överflöd av mat, paket och saker som slängdes.
Att leva med Justin, som är uppvuxen i Tanzania, gör att Linnea också blivit medveten om hur den svenska kulturen har sina både fram- och baksidor.
– Hemma i Sverige uppskattar jag att kunna sitta ner på toa eller ta en varm dusch utan att vattnet tar slut. Jag tänkte först att Justin skulle trivas bättre här än i Tanzania, men det är inte så. Här i Sverige kommer vi ofta hem och sen är vi hemma. Där är man sällan hemma. Istället hänger man i byn, äter i byn eller sitter hos någon annan.
– Folk är mer öppna och sociala i Tanzania än i Sverige, på bussen till exempel. I Tanzania är det så fullpackat på bussen att man sätter sig ner och pratar med folk man inte känner. Det är klart att Justin uppskattar saker som diskmaskin, dusch och tvätt, men det sociala i Sverige är så annorlunda. Det är så många beteenden och sociala, oskrivna regler.
För Linnea har tonårsdrömmen om att bli läkare förändrats under dessa år i Tanzania.
– Jag skulle bli barnläkare och arbeta för Läkare utan gränser, det var min plan. Och i teorin önskar jag att jag hade blivit läkare, då hade jag kunnat göra väldigt mycket mer för barnen i Tanzania. Samtidigt vet jag inte om jag någonsin hade blivit det ändå. Jag var 24 år när jag åkte till Tanzania första gången och då hade jag en livsplan. Nu vet jag inte vad som väntar och det känns som att det är något jag har vunnit, att jag kan ta dagen mer som den kommer.
