I Kalmar domkyrka arbetar Kristina som vaktmästare och ansvarar för fastigheten och inventarierna. Hon guidar besökare genom kyrkan och delar minnen, hemligheter och vardagen i byggnaden.
Kristina arbetar som vaktmästare i Kalmar domkyrka och måste alltid vara på plats. Det är inte ett hårt arbete, men det är en del ansvar över fastigheten och inventarierna, och det är mycket städ för två vaktmästare.
Underrubrik: I kyrkans hjärta – minnen och vardag
Kristina tar täten ut från sakristian där intervjun började och visar ut i kyrksalen, hennes absoluta favoritplats i domkyrkan. Det är mellan dessa väggar som allt händer, menar hon. Här har folk upplevt kärlek, välkomnat nya familjemedlemmar och tagit farväl av nära och kära.
– Det mest intressanta här är nog minnestavlorna. Ibland ser man dem inte för det är väldigt mörkt, men solen lyste in på en tavla nyligen och då såg jag Kalmar stads vy i bakgrunden från 1600-talet. Det hade jag inte tänkt på innan.
Kristina har ett öga för detaljer och kan berätta om det mesta, stort som smått, i kyrksalen. Något som hon förundras av är bildhuggaren Baltazar Hoppenstedts predikstol. Hon står på norra läktaren och pekar ut mot den guldklädda pjäsen samtidigt som hon intensivt berättar om mysteriet bakom den.
– Vi är osäkra på den. Det är bara själva kupan som är original från den gamla kyrkan, taket och figuren under kom senare. Själva kupolen vet vi inte riktigt hur gammal den är eller om vi fått den genom lagliga medel, det kan vara ett krigsbyte från Preussen. Men förmodligen har vi fått den genom lagliga medel, för vi vet ju vem bildhuggaren är.
Många hemligheter finns bevarade i domkyrkan, och man är inte ensam när man är där inne, berättar Kristina. Trots att det bara finns strax över 80 gravstenar ligger mellan 1500 till 2500 personer – som en gång i tiden hade mycket pengar – begravda under stengolvet.
– Man känner av saker och ting.
– En gång satt jag och spelade på pianot och sjöng lite, jag är inte en superbra sångerska, och då sa jag högt och skämtsamt ”ni får låta om ni tycker att jag ska sluta” och då började allt knaka. Och då förstod jag att jag skulle gå hem. Men jag tror inte att det är någon som vill något ont, det är mest en känsla som flyter runt här, säger Kristina och skrattar.
Från kyrksalen visar Kristina vägen upp mot klocktornet, slutdestinationen för intervjun. Genom en liten dörr, upp för många stentrappor som smulat sönder och branta stegar visar hon upp till domkyrkans hjärta – den stora klockan. Som hon för säkerhets skull behöver dubbelkolla om hon stängt av.
– Annars hade vi blivit döva, säger hon.
Kristina springer i domkyrkans trånga utrymmen som om hon inte gjort något annat. Och en andfådd, kallsvettig och höjdrädd reporter som försöker hänga med i hennes takt blir mäkta imponerad över hur hon, precis som Notre-Dames Quasimodo, klättrar över domkyrkans tak upp till vinden som om det inte vore något – ett antal meter över marken.
– En sommardag sprang jag upp och ner för trapporna fjorton gånger när jag guidade, men det gör vi inte längre på grund av utrymningsmöjligheter, säger hon.
Frågan ställdes: ”Skulle du säga att det jobbigaste med yrket är att springa upp och ner så här?” – Nej, jag skulle säga att det är att vi kommer öga mot öga med saker som inte är roligt att se. Det kan vara fulla människor, påverkade människor eller sorgsna människor. Det är oftast vi vaktmästare som är i kyrkan som behöver ta det första mötet. Som ung kvinna kan det vara lite läskigt att jobba på en så publik plats.
– Vad är det bästa med att jobba här? Jag tror att det bästa med att jobba här är att arbeta i en historisk byggnad som man alltid hittar något nytt och lär sig något nytt. Det är variation i arbetet, vi rör på oss och springer runt här. Det är även socialt och man får träffa så många olika människor och lära sig av dem.
