Medan miljontals svenskar sökte lyckan i Nordamerika, valde en mindre känd men lika dramatisk grupp att utvandra till Brasilien under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Romanen ”Sveasagorna” av Linus de Faire belyser denna okända del av den svenska historien.
Från mitten av 1800-talet fram till 1920-talet emigrerade cirka en och en halv miljon svenskar till Nordamerika. Ungefär en femtedel återvände så småningom till Sverige. Denna betydande händelse i svensk historia är välkänd, dels genom att många har släkt som emigrerade, men framför allt genom Vilhelm Mobergs romaner och musikalen Kristina från Duvemåla.
Vad som är mindre känt är att under samma tidsperiod utvandrade cirka 5000 svenskar till Brasilien. Landet behövde arbetskraftsinvandring och lockade med subventionerade resor och jordlotter. Runt 1910 gick en emigrantvåg från norra Sverige, främst från Kiruna, till Brasilien. Projektet blev dock ett misslyckande och minst en tredjedel återvände till Sverige. Många av de svenskar som blev kvar i Sydamerika sökte sig vidare till Argentina.
Om denna för många okända del av den svenska historien har Linus de Faire skrivit romanen ”Sveasagorna”. Boken handlar om familjen Ester och Sixten med deras sju barn, som efter storstrejken 1909 reste till Brasilien. De lockades av den brasilianska statens löften, bland annat genom annonser i tidningarna i Kiruna, om en ljus framtid.
Romanens två huvudspår är dels skildringen av familjens första tid i Brasilien, och dels förhållandena i Argentina dit de flyttade när situationen i Brasilien blev ohållbar. Argentina styrdes under denna tid av olika militärdiktaturer, den värsta efter militärkuppen 1976.
”Sveasagorna” är en bok om kamp och överlevnad. Den skildrar kampen för att överleva till nästa dag i en värld där den enda rättvisan är den man själv kan skapa genom våld eller list. En kamp där barn tvingas ta ansvar när de vuxna sviker, och där man aldrig vet vem man kan lita på. Mitt i misären handlar det om att bevara sin mänskliga värdighet och tron på en bättre framtid, och till slut om att finna sin identitet.
Linus de Faire har skrivit en dokumentärroman som upplevs som fullständigt trovärdig och övertygande. Efter omfattande forskning och bakgrundsarbete skriver han som om han själv upplevt det som skildras. Han ryggar inte för det fasansfulla i Brasiliens urskog eller i militärjuntans tortyrkammare, men han frossar inte i detaljerna. Den sakliga redogörelsen för detaljer och händelser förmedlas genom en litterär skildring av människorna i berättelsen, deras liv, tankar, känslor och relationer.
