73-åriga Anders Gustafsson från Färjestaden berättar om sin prostatacancerbehandling som avslutades i januari 2017. Han minns vården som positiv.
Anders Gustafsson, 73 år, Färjestaden. Fick beskedet i oktober 2016. Färdigbehandlad i januari 2017.
Hur minns du behandlingen?
– Den tiden kändes positiv, riktigt positiv. Då visste jag att de var snabba på att rätta till mig och de som jobbade på strålningen var så positiva. Jag fick ju för mig att jag var sjuk, men de upplyste mig om att det är en diagnos, inte en sjukdom. ”Vi kommer göra dig frisk” sa de till mig. Jag gick där varje dag och de var jättetrevliga, det var som att komma till en familj, ett underbart gäng. Jag minns att jag saknade det efter sista behandlingen.
Hur har tiden efter varit?
– Första året hade jag inte några egentliga problem. Det är först därefter som jag har fått bekymmer med vattenkastning, som en biverkning efter strålningen. Jag har fortfarande problem och lär aldrig bli bra från det har jag förstått. Idag har jag kateter och det är stökigt, det stör ens liv en hel del just nu, så är det.
Har du något gott råd till den som är under behandling?
– Var lycklig och glad över den behandling som finns. Jag skulle också vilja förbereda dem på att det kan bli problem av strålningen. Jag vill inte strö salt i såren, men samtidigt känns det viktigt att upplysa om. Det är ju så att en del får inga biverkningar och en del får allt.
Efterhand, hur ser du på din behandling?
– Från allra första början, trots beskedet, så har upplevelsen varit positiv. Urologen i Kalmar är fantastisk på att hålla humöret uppe på en. Hela kontakten med vården har varit positiv och är fortfarande. Den support man får från personalen på Urologen, den är ovärderlig. De är suveräna, de glömmer inte bort en även om behandlingen är klar. Det har stått mycket om ”cancerns baksmälla”, men här har de fortfarande kontakt med mig och hjälper mig att hitta lösningar för att det ska vara enkelt och smidigt. Det funkar jäkligt bra.
Har det blivit lättare att prata om prostatacancer?
– Ja, först kändes det svårt men det vände när jag började berätta för folk. Om någon undrade hur är läget, om man då är ärlig så får man veta att det är en hel drös med karlar i min ålder som har eller har haft prostatacancer och kanske har biverkningar osv. Det har gjort det mycket lättare att prata om det.
Hjälper det att prata tycker du?
– Det hjälper oerhört, och att man får karlar att gå och ta sitt PSA-prov. Det är inget att vara rädd för, det är toppen om de upptäcker det i tid. Däremot är det katastrof om de upptäcker det för sent. Det alternativet är bara sämre. Hade inte jag gått i tid och följt mina prover, då kanske det redan hade varit spritt i kroppen när det upptäcktes.
