Många föräldrar brottas med balansen mellan skärmtid och barns välmående. Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer sätter fingret på ett komplext dilemma.
Många har väl läst om Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer gällande skärmtid för barn och ungdomar. Det är en fråga som sannolikt engagerar många föräldrar. Man förstår ju att det inte är nyttigt att barn sitter med gamnacke, spända axlar och ögon stora som tefat, samtidigt som de spelar eller tittar på dopamineggande skräpinnehåll.
Verkligheten är inte enkel. Spel designas för att spelaren ska hållas kvar och fortsätta spela. Det finns inget naturligt slut, utan alltid en möjlighet att utvecklas eller få belöningar. Det kan liknas vid att barnen håller en förskolevariant av nätkasino i handen. ”Bara lite till, jag ska bara…” Detta märks inte minst på ilska eller utbrott när skärmen tas ifrån dem.
Samtidigt är föräldrar oroliga att deras barn ska känna sig utanför om alla andra barn pratar om och spelar vissa spel. Det är ett dilemma såklart.
När jag var barn spelade jag rätt mycket, men det var på gamla spelkonsoler. Det var spel med en början, mitt och slut. Nu låter jag som en grinig gubbe som tycker att det var bättre förr och det kommer väl alltid vara så – att barnen idag blir griniga gubbar imorgon. Jag trodde aldrig som barn att jag som vuxen skulle säga att det är bra att ha tråkigt ibland. Som barn tyckte jag att det var det dummaste jag hade hört. I vilken värld kan det vara bättre att ha tråkigt än kul? Det är inte lätt att förklara för ett barn att det är bra för ens fantasi och kreativitet att inte alltid matas med underhållning på löpande band.
Jag vet inte vad jag vill med den här texten, men det är inte lätt att värja sig mot en omvärld som blir snabbare och snabbare. Som ett första steg är väl att försöka leva som man lär. Det tror jag nog många vuxna skulle behöva.
Denna dagen, ett liv.
