Cicci Håkansson, 64, är den sista verksamma dagmamman i Kalmar kommun. Efter drygt 30 år i yrket ser hon tillbaka på en tid fylld av nära relationer med barn och familjer, men också en nedläggning av en verksamhet som hon menar fyller ett viktigt behov.
”En del barn vill och behöver ha en mindre grupp än vad det är på förskolan”, säger Cicci Håkansson.
Sandlådelek på innergården. Kan du släppa jobbet vid halv fem när alla barn gått hem?
– Ja, det tycker jag nog. Det är därför det är skönt att ha ett lekrum där man har alla barnsakerna. Men sedan är det ju ett sätt att leva såklart, så blir det ju.
Vad tycker din man om att ha alla barn i hemmet?
– Det går bra! Nu jobbar han dagtid som snickare. När jag började som dagmamma jobbade han fortfarande inom restaurang och då var det mycket kvällar, så då sov han om dagarna. Det funkade ändå, säger Cissi och ler.
För att bli godkänd som dagmamma gör kommunen utdrag ur belastningsregistret, genomför en intervju och gör en lämplighetsbedömning av hemmet.
– Sedan är det väl en fördel om man har någon form av utbildning för barn, barnskötare eller förskollärare, men det är inget krav. Det är lämplighet de bedömer efter.
– Att få plats här går till precis som med förskolan. Man ställer sig i kö, och så bestämmer kommunen. Det är inte jag som bestämmer vilka barn jag ska ha hos mig.
Från att ha varit 200 är du sista dagmamman kvar i Kalmar. Hur känns det kring det?
– Det är ju lite sorgligt, det är det ju. De har varit på väg att lägga ner alla dagmammor förr men då har föräldrarna gått in och kämpat politiskt så att vi har fått vara kvar. De som har sina barn här har valt det med omsorg tror jag. En del barn vill och behöver ha en mindre grupp än vad det är på förskolan.
Hur tänker du tillbaka på de här drygt 30 åren?
– Man har ju jättemycket minnen och massor med kontakter. Jag pratar med många av barnen fortfarande, de hör av sig och nu börjar de första också få egna barn. Barnen blir ganska tajta här och många håller kontakten. Man lär inte bara känna barn och föräldrar utan mor- och farföräldrar som brukar komma och hämta. Det roligaste var när man var några stycken dagmammor för då gjorde vi mycket utflykter ihop och jobbade ihop. Det kan jag sakna jättemycket.
Skulle du kalla det en livsstil?
– Ja, det har det blivit. Det är nästan så man känner sig som någon gammal släkting i många familjer. Man kommer närmare. I förskolan kanske man byter grupp nästan varje år.
”Vi brukar sätta siffror på kylskåpet och räkna”, berättar Ludvig Oskarsson och Ellie Holmqvist, båda snart 5 år.
Här är barnen sina fem år och det är häftigt att få följa dem så länge.
Nu har du arbetat större delen av ditt yrkesliv som dagmamma med barn i hemmet. Är du nöjd med ditt yrkesval?
– Ja, det känns bra. Det blev en annan form än jag tänkte från början men det passade mig bättre. Jag är nog också en sån människa som trivs bättre i en liten grupp.
Klockan tickar snabbt och det är dags att gå ut så att barnen hinner springa av sig innan lunch. Barnen klär på sig ytterkläderna själva i rekordfart, det är bara lilltjejen på ett år som behöver lite stöd av Cissi. Vi går en trappa ner och de får visa upp den mysiga innergården, innan det är dags att gå vidare mot Kattrumpans lekplats. Cissi sätter de två yngsta barnen i en barnvagn samtidigt som hon håller i hundkopplet, medan de fyra äldre utan tillsägelser vant står still på led längs väggen innanför porten. Cicci öppnar porten.
– Nu kan vi gå, ropar barnen.
Vad är roligast med att vara hos Cicci om dagarna tycker ni?
– Allt! ropar barnen i kör.
