Alla sagor har ett slut – även den här. Wilhelm Nilsson skriver sin sista krönika i KalmarPosten och tackar för sig.
Jag minns än i dag den där sommardagen när jag klev in på mitt första arbetspass på KalmarPosten. Det var en varm dag och solen sken. Den där känslan har jag burit med mig under hela min tid på KalmarPosten, för det är precis vad det här gänget utstrålar – hopp, glädje och en enorm värme.
När vi ändå talar om dåtid, minns jag att min första krönika i KalmarPosten handlade om min flytt från Halmstad till Kalmar. Ironiskt nog får min sista krönika en liknande stämpel. Den här gången är det dags att ta flyttlådorna tillbaka till Halmstad.
Även om de sociala bitarna inte har fungerat fullt ut som jag hade tänkt mig, kommer jag för alltid minnas min tid i Kalmar med glädje. Förutom stunderna med min sambo och mina fantastiska kollegor, har de nya bekantskaperna genom jobbet etsat sig fast hos mig. Främst tänker jag på alla er som intervjupersoner till de läsare som jag har stött på. Varje gång har orden lytt: ”Vilken bra tidning ni gör”. Jag kan bara säga tack och därför känns det extra bra att kunna lämna tidningen med ett gott samvete.
Helgens måste: Tunna Blå Linjen, packa flyttlådor och en sista promenad (för den här gången) i hy Kalmarsundsparken.
Tack för den här tiden, och ta hand om er!
