Tre hemlösa personer i Kalmar vittnar om hur de hamnat mellan stolarna hos myndigheter och hur svårt det är att få hjälp. Rapporten ”Fattigdomsrapporten 2024” belyser problematiken.
”Har vi inget jobb har vi ingen bostad, och har vi ingen bostad har vi inget jobb. Det går inte att åka från en parkbänk på morgonen till jobbet. Det funkar ju inte, det orkar man inte”, säger ”Ulrika”.
KALMAR I dagarna släpptes Fattigdomsrapporten 2024 av Sveriges Stadsmissioner. Kalmarposten möter upp delar av Kalmar Stadsmissions ledning samt tre personer som hamnat i kläm mellan myndigheter och nu befinner sig i hemlöshet.
Trion berättar hur deras livssituation har förändrats från en varm bostad till en hård bänk på centralstationen.
– Jag hade jobb fram till sista maj i år. Sedan blev det krångel med a-kassan. Jag var själsligen trött och orkade inte riktigt ta tag i saker efter att jag inte fick vara kvar. Jag fick inte in pengar till hyran, jag bodde i andra hand, och jag fick tre dagar på mig att gå från lägenheten och fixa en ny under helgen, säger Ulrika, som egentligen heter något annat.
Ulrika lyckades få tag i ett rum i en lägenhet och betalade in 1 800 kronor för hyra. Kort därefter fick hon dock lämna igen.
– Sedan kom personens bror och sa att jag inte fick vara kvar och jag var tvungen att lämna nyckeln. Jag har aldrig varit hemlös i hela mitt liv. Vad ska jag göra? Jag fick lämna och mina flyttkartonger med kläder och annat blev kvar. Jag gick ut och lade mig på en bänk på natten. Nu är det min femte eller sjätte vecka ute som hemlös.
Ulrika tog kontakt med socialtjänsten för ekonomisk hjälp och nödboende, men beskedet som kom i dagarna var negativt.
– Det är för att jag tjänat pengar i juli och augusti, men jag har inte haft någon inkomst sedan 1 september. Jag har inga pengar på mitt konto, det är tack vare Stadsmissionen att jag klarat mig.
Katarina Borgemo, områdeschef stadsmissionen Kalmar, fyller i:
– När man hamnar utanför är det svårt. Det gäller ju att du har ett privat skyddsnät, anhöriga eller närstående, som någonstans kan hjälpa till. Har man inte det går det himla fort utför. Man får inte ta emot en swish, för det räknas som inkomst. Man är väldigt bakbunden till att be om hjälp. Man behöver nästa mjölka släkten på pengar först.
När det gäller akut boende berättar de tre personerna som nu befinner sig i hemlöshet att det är svårt att få den hjälpen.
– Har vi inget jobb har vi ingen bostad, och har vi ingen bostad har vi inget jobb. Det går inte att åka från en parkbänk på morgonen till jobbet. Det funkar ju inte, det orkar man inte, säger Ulrika.
Katarina Borgemo läser högt ur fattigdomsrapporten för sällskapet som samlats i Stadsmissionens lokaler. Det är ett citat från Monica Persson, ordförande för föreningen Sveriges Socialchefer och som till vardags är socialdirektör i Karlstad.
– Hon säger: ”Idag skjuter vi fram det personliga ansvaret. Det är individens förskyllan om hen är fattig. Individualiseringen gör att vi ställer högre krav för att få ekonomiskt bistånd. Och arbetslinjen är en del av detta. Samtidigt är det viktigt att individen får ta ansvar efter förmåga. Socialtjänsten behöver kunna lägga tid på att sätta sig in i personens situation och bedöma förmåga, annars finns risken att personen inte får den hjälp som hen har rätt till.”
Förutom Ulrika sitter ”Peter” och ”Magnus” med vid bordet och berättar sina historier. De alla tre berättar att de känner sig misstänkliggjorda när de söker hjälp. Att ingen frågar om vilken hjälp de behöver, utan att de snarare bemöts med misstänksamhet.
