Vår tid präglas av oro, men det finns vägar att bevara hoppet. Biskop Fredrik Modéus skriver om vikten av att se möjligheter, möta varandra i sorgen och finna styrka i tron.
Det mörka samhällsläget med pandemin, varsel och klimatkrisen klibbar fast i själen och ensamheten gör att många av oss lätt tappar styrfart. Men hur behåller vi hoppet om framtiden? Ett sätt är att påminna sig om det man faktiskt kan göra, att inte fastna i passivitet. Vi kan ringa varandra, fördjupa relationer och använda digitala möjligheter för att mötas. Den ofrivilliga långsamheten kan också ge utrymme för reflektion över våra liv.
Som samhälle behöver vi ha möjligheterna i fokus. Grunduppdraget är oförändrat, oavsett om det handlar om biblioteksverksamhet, undervisning, fotbollsträning eller parkskötsel. Uppgiften behöver lösas utifrån rådande förutsättningar. Kyrkan fortsätter med gudstjänster, själavård och diakoni, om än på nya sätt.
Osäkerheten kring regelverk och framtiden kan vara påfrestande. Dagens beslut kan vara överspelade redan i morgon, och frågan om en bortre gräns för eländet eller en fjärde och femte våg skapar ovisshet som kan verka modlösande.
Entreprenörsandan är viktig i ofärdstider. Företagare, kultursektorn och andra försöker se optimistiskt på framtiden. Men hopp är något annat än optimism. Det handlar inte om att låtsas som att det svåra inte finns, utan om att bli mött i sin oro och sorg. Hopp är förtröstan mer än positivt tänkande, ett vapen och skydd mot rädsla och förtvivlan.
”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen”, står det i Bibeln. Pandemin kräver uthållighet och tålamod, men också andra perspektiv. Många vänder sig till Gud i bön. Även om vi är sekulariserade på ytan, finns ett tusenårigt arv av kristen tro som väntar på att återupptäckas.
Snart är det påsk, en högtid som firas av miljarder kristna världen över. Firandet är omställt, men ärendet detsamma: Långfredagens mörker byts i påskdagens ljus. Ett tilltal utifrån hjälper oss bevara hoppet när allt känns osäkert.
