Gunvor Hellström, Ann-Mari Bard och Siv-Britt Gustafsson, alla 90 år, träffas regelbundet för att dela med sig av minnen från ett långt liv.
90 års levnadstid innebär många minnen och erfarenheter. Ungefär var sjätte vecka träffas Gunvor Hellström, Ann-Mari Bard och Siv-Britt Gustafsson för att vädra historier från åren som gått.
– Det är ju rätt så unikt att vi 90-åringar kan få träffas så här faktiskt, säger Gunvor Hellström.
Trion brukar egentligen vara en kvartett, men just den här dagen har en av väninnorna behövt ställa in på grund av sjukdom. Det är dock inte hela världen, eftersom de träffas regelbundet.
– Vi är alla födda i byarna Räggekulla och Gunnabo i Kristvalla socken. Vi satt just och pratade om att vi alla är födda hemma. På den tiden sa man att barnmorskan hade med sig bebisen i den bruna väskan när hon kom. Det var vår sexualupplysning, säger Gunvor.
Alla tre är 90 år och gick i Duvetorp ihop. Livet tog damerna på olika resor, men nu sitter de vid samma bord och pratar om allt mellan himmel och jord. Det är inte bara ett sätt att bläddra i minneskatalogen, det är också ett sätt att hålla sig aktiv och värna om sitt sociala liv. Historierna avlöser varandra – allt från andra världskriget till luffare i byn.
– 1939, då kom kriget och vi fick elektriskt ljus i byn. Vi hade haft fotogen- och karbidlampor innan, säger Gunvor.
– Och karbidlampor luktade som fanken, rent ut sagt, tillägger Ann-Mari Bard.
Andra världskriget var i full gång och i samma veva, vid 1940, började trion skolan. Det var andra förutsättningar att komma till skolan än nu förtiden.
– När vi började skolan, det var de kalla vintrarna 1940–1941. Det var inte tal om att de skulle stänga skolan. Då packade de ner oss på vintern i långsläde, som våra pappor körde, säger Gunvor.
– Det fick ni som hade hästar. Jag fick pulsa två kilometer, säger Ann-Mari.
– I den kylan? frågar Siv-Britt Gustafsson, och fortsätter:
– Jag fick en hemsydd päls av en gammal faster och den var varm och go. Sedan fick jag en mössa av kaninskinn.
Under andra världskriget förekom ransonering i Sverige. Varje hushåll fick en bestämd ranson att hämta ut av en viss vara. Det gällde bland annat matfett, kött, ägg, kaffe, skor och textilier.
– Fast det är klart, när man bodde på landet på en gård som vi hade man mjölk, ost och smör och så där. Men jag kommer ihåg hur de kom ut och kontrollerade hur många kalvar och grisar det fanns – för de fick man inte slakta, säger Gunvor.
– Man fick gömma någon griskulting någonstans som man kunde slakta, säger Siv-Britt.
Många minnen som dyker upp under samtalet är relaterat till andra världskriget.
– Vi har varit med om mycket. Vi fick inte ha tänt på kvällarna under kriget och man var rädd. Då hade vi till och med mörkläggning på cyklarna, säger Siv-Britt.
– I boden hemma hittade vi ett lustigt tyg med ett stansat hål som var lika stort som min lillfingernagel. Då kom vi fram till att det var mörkläggning för cykellyset.
Längs de små vägarna mellan byarna brukade luffare komma på besök emellanåt.
– Vi barn var ju lite rädda för dem. Jag minns att pappa tog med mig en kväll och visade ett märke i en sten. De hade ju det mellan byarna, där de med sitt eget alfabet skrev om de fick mat eller var de fick bo. Jag har varit och letat efter den stenen, men muren är borta nu, säger Gunvor.
När Gunvor, Ann-Mari och Siv-Britt var 15 år skingrades de åt olika håll. Gunvor var den enda som flyttade längre ifrån och bodde i Östergötland i 50 år. När hon kom tillbaka till Kalmar för sju år sedan började trion med sina återkommande luncher och träffar.
– Man har ju en period i livet då man har andra saker att tänka på. Men för mig var det så värdefullt att få knyta an till det här. Att få träffas så här är ju fantastiskt. Vi är fyra kvar nu, och för mig betyder det väldigt mycket. Jag har ingen annan att prata minnen med, säger Gunvor.
– Det är nog rätt så nyttigt egentligen. Man kommer ihåg olika saker, säger Ann-Mari.
Alla tre beskriver hur mycket det berikar deras liv att ha varandra och att kunna träffas regelbundet. Och det kommer de fortsätta med, så länge det bara går.
