Den fjärde säsongen av Fargo tar plats i Kansas City under 1950-talet och hyllar den distinkta Coen-stilen trots nya miljöer och karaktärer. Noah Hawleys tolkning behåller den mörka känslan och de färgstarka personligheterna.
SERIE: Fargo HBO Nordic (nya avsnitt tisdagar).
Så här sex år efter seriens inledande säsong har premiären nu rört oss långt från bröderna Coens magnum opus ”Fargo” (1996). Vad som tidigt kändes som en riktigt dålig adaptionsidé visade sig vara en lyckad och varm kärleksfull hyllning från serieskaparen Noah Hawley till den distinkta Coen-stilen och deras märkliga karaktärer. De tre första säsongerna utspelade sig alla likt filmen kring delstaterna Minnesota och North Dakota trots att de skildrade helt olika tidsperioder och figurer.
Den fjärde säsongen avviker även när det gäller skådeplatsen, då handlingen nu är förlagd till Kansas City där en explosiv gangsteruppgörelse är i full rörelse. Året är 1950 och traktens italienska maffia, med nyblivna bossen Josto Fadda (Jason Schwartzman) i spetsen, sätts i kollisionskurs mot de svarta gangsters som leds av Loy Cannon (Chris Rock). Samtidigt får vi även följa en kuvad familj som driver en begravningsbyrå, en lika mordisk som egendomlig sjuksköterska (Jessie Buckley) och en främlingsfientlig U.S. Marshal (Timothy Olyphant) och ser hur de vävs in i den organiserade brottsligheten.
Vissa har kritiserat den här säsongen för att den inte känns som Fargo och med det antar jag att de menar att det varken finns snö upp till knäna eller you betcha-repliker i överflöd. Jag håller inte med, för det här är Fargo så det bara stänker om det trots vissa kosmetiska förändringar. De älskvärda naiva personligheterna, den banala ondska och det brutala men totalt meningslösa våldet är intakt. Känslan av skratt som fastnar i halsen när det tryckande mörkret sveper in finns också där. Likt de tidigare säsongerna har även den fjärde sina toppar och dalar, men överlag slås jag av den höga kvaliteten och njuter av Hawleys skruvade version av en klassisk gangsterskröna. Det är också riktigt trevligt att se Chris.
Wollter briljerar i drömsk Tarkovskysfilm
FILM: Offret
För bara två veckor sedan gick skådespelaren och ikonen Sven Wollter tragiskt nog ur tiden och lämnade ett hål i hjärtat hos filmälskare. Det är nu hög tid att återbesöka Wollters verk och Andrei Tarkovskys otroliga ”Offret” (1986) är rätt film för den som vill njuta av en härlig avstickare i den färgstarka meritlistan. Tarkovsky, ryska giganten bakom mästerverk som ”Solaris” (1972) och ”Stalker” (1979), begav sig här till Gotland och arbetade intressant nog med Bergman-favoriterna Erland Josephson (skådespeleri) och Sven Nykvist (foto).
Likt den tidlösa klassikern ”Network” jagar blåljus i Los Angeles-natten, representerar den moderna journalistikens giriga baksida. Tragedier och lidande har blivit en bästsäljande produkt och Bloom vet precis hur han ska använda det för egen vinning. ”Nightcrawler” är i stort sett en perfekt film för mig och imponerar på alla plan.
Nightcrawler – känga mot oetiska journalister
Den levererar också en rejäl tankeställare; vad är det egentligen jag tittar på, klickar på och läser? Vad och vem är det jag gynnar?
