Bara det i sig är en stark premiss, men det är knappt ens toppen på det narrativa isberg som Almodóvar har konstruerat här. I takt med att minuterna går rör sig hakan allt närmare golvet och jag häpnar över hur vackert allt sedan knyts ihop. Både Cruz och Smit tas med på en emotionell berg-och-dal-bana och bemästrar allt från yviga känsloutbrott till uppknäppt finlir. De starka färgerna i scenografin, kostymerna och fotot är lika animerande som alltid i Pedros verk och känslan för atmosfär, musik och ”vibe” förtrollar.
