22-åriga Oliver Andersson är den nya praktikanten på Kalmarposten. Han ser fram emot att få arbeta med papperstidningen, som han menar är en viktig frizon i dagens medielandskap.
Text: Oliver Andersson
En pra Här är jag! Den nya praktikanten som ska genomgå sitt ’mandomsprov här på Kalmarposten de kommande fyra veckorna. Jag är försiktigt optimistisk…
Under min utbildnings gång har det blivit smärtsamt tydligt hur framtidsutsikterna ser ut för journalister, i alla fall enligt varenda bok i kurslitteraturen. Jag ska inte gå in på detaljer, men de är knappast lysande om man säger så. Därför tänker jag helt enkelt inte ägna någon mer energi åt det. Fegt? Mycket möjligt, men låt mig ha kvar huvudet i sanden en stund till i alla fall.
Låt mig då introducera mig själv: Mitt namn är Oliver Andersson, 22 år gammal, född och uppvuxen i Kalmar och pluggar journalistik på Linnéuniversitetet. Har ett stort hjärta för stadens fotbollslag sedan barnsben och innehar ett brinnande intresse för det mesta inom musik, kultur och media.
Ni som nu tror att det ska infinna sig en slags ungdomlig flare över tidningen med mitt intåg, får jag tyvärr göra besvikna. Jag är hopplöst ointresserad av sociala medier och dess trender, lyssnar i princip bara på musik från 1979 och bakåt, då allra helst på min kära vinylspelare, och tycker pinsamt mycket om att lösa melodikrysset på lördagsförmiddagarna. Under julledigheten räknade Kalmarpostens korsordsspecial min obotliga rastlöshet. Jag är väl det de kallar en gammal själ helt enkelt. Eller ung gubbe om du så vill.
Därför känns det ju inte mer än rätt att jag hamnat på en av ett fåtal tidningar i landet som storsatsar på det gamla hederliga formatet, papperstidningen. Satsningen känns väldigt fräsch och det ska bli otroligt roligt att få vara en liten del av den. I en tid av snabba medier och konstant informationsflöde känns det där bläddrandet i en papperstidning som en lugn frizon, vilket vi alla kan behöva i denna tid.
