Operan La Traviata, kompositören Josephs mest kända verk, riskerade att dö redan vid premiären men har sedan dess spelats över hela världen.
Skillnaden mellan succé och fiasko kan vara hårfin. Det som är dåligt den ena dagen, kan vara bra den andra. Man kan inte lita på vare sig kritikerna eller publiken.
Vår Profil, kompositören Joseph, råkade ut för just detta.
Joseph hade skrivit en opera som byggde på den franska teaterpjäsen Kameliadamen. Handlingen i operan var densamma som i pjäsen, men Joseph hade gjort en del ändringar. Bland annat döpte han om huvudpersonen till Violetta.
Vår Profil var mycket nöjd med sitt verk och såg fram mot premiären med tillförsikt. Men motigheterna började dyka upp. Operans direktörer blev nervösa över att ämnet om älskarinnor och köpt kärlek ansågs vara för känsligt och kunde leda till skandal och censuringripande. För att vara på den säkra sidan flyttade de handlingen 150 år bakåt i tiden, till Ludvig XIV:s dagar. Detta passade inte alls.
Joseph blev förfärad då han hade tänkt sig att dramat skulle utspelas i samtiden. Sedan kom nästa chock: Rollen som Violetta gick till Fanny Salvini-Donatelli. Fanny ansågs inte alls lämplig för rollen som Violetta. Trots att hon sjöng bra, var hon varken spröd eller vacker och påminde snarast om en stadig matrona, medan Violetta borde sjungas av en ung, passionerad sångerska.
Den manliga huvudrollen, Alfredo, gick till tenoren Ludovico Graziani, som sjöng sin roll trots att han var sjuk på premiärdagen. Den andra viktiga rollen, Alfredos far, sjöngs av barytonsångaren Felice Varesi, som tyckte att hans parti var ”för svårt” och att det ”saknade potential”.
Premiären ägde rum på Teatro La Fenice i Venedig den 8 mars 1853, och det blev ett fiasko. Förflyttningen av handlingen till 1700-talet var ett missgrepp. Operans Violetta var döende i lungsot, men den stabila och robusta Fanny såg inte alls sjuk ut. När hon dog i sista akten brast publiken ut i skratt!
Joseph var förkrossad. Hans arbete hade varit förgäves och operan riskerade att bli bortglömd.
Lyckligtvis blev Josephs farhågor inte besannade. Drygt ett år senare togs operan upp igen på en annan scen i Venedig. Den här gången hade rollerna fått en lämplig besättning. Violetta sjöngs av den unga och vackra Maria Spezia, som passade i rollen som handen i handsken. Publiken blev vild av förtjusning, och operan blev en braksuccé som spreds över världen.
År 1856 hade operan premiär i London. Kritiken var dock blandad. En skribent i tidningen The Athenaeum beskrev den som ”skräp”, medan en annan i Time klagade över att operan handlade om ”en prostituerad som hostade sig genom tre akter”.
Trots kritikernas sågningar hade operan, med namnet La Traviata, ingen större verkan. Den spred sig som en präriebrand över hela jorden. Bara ett år efter premiären i London befann sig en annan journalist från Time på resa i Indien. Där besökte han avsides liggande garnisonsorter för att rapportera om följderna av det stora sepoyupproret. Han hörde sång och pianomusik strömma ut genom fönstren – det var La Traviata som spelades.
Joseph blev berömd. Han skrev flera andra operor, och hans musik blev ett viktigt inslag i den italienska frihetskampen. Hans andra fru, Giuseppina, var en berömd sångerska och hjälpte honom i hans karriär.
La Traviata uppförs än i dag på världens alla scener. Men det var snubblande nära att den dog redan vid premiären.
