Louise Körnungs debutroman ”Självporträtt” ger ett unikt perspektiv på Tyskland under 30-talet genom två personliga berättelser. Romanen utforskar hur individer konfronteras med sina egna förutfattade meningar och samhällets tryck i en tid av omvälvning.
Ett effektivt sätt att göra stora historiska katastrofer lättare att förstå är att skildra dem utifrån en enskild människas perspektiv. Inom konsten och litteraturen har detta alltid varit självklart, men även historiker och forskare lägger allt mer vikt vid de personliga, mänskliga upplevelserna.
I Louise Körnungs debutroman ”Självporträtt” får två personer, var och en på sitt sätt, konfronteras med sina egna inlärda och invanda sätt att se på omvärlden och sig själva. Hilde von Godesberg lever i en familj i Berlin som i början av 30-talet självklart välkomnar Hitler och nazismen. Och hon har lärt sig att göra som hennes far vill. Under inverkan av sin professor på konstakademin, och sin vänskap med Simon, en judisk kurskamrat, börjar hon en smärtsam omvärdering av allt som hon tidigare tagit för givet. När krigsutbrottet närmar sig lyckas Simon fly till Palestina där han på nära håll tvingas att förhålla sig till konflikten mellan judar och araber under de våldsamma åren fram till utropandet av den judiska staten Israel.
”Självporträtt” är en sällsynt mogen romandebut. En engagerande och målande beskrivning av människor och miljöer skriven i en korrekt men ledig stil som driver berättelsen framåt men som aldrig kommer i vägen för historien. Berättelsen om Hilde och Simon är gripande, dramatisk och känslosam men den blir aldrig sentimental.
Moralen i ”Självporträtt” är helt fri från pekpinnar. En central scen tidigt i berättelsen är när Hilde under en lektion skall måla ett självporträtt. Professorn uppmanar henne att måla det hon ser. Ofiltrerat. Hilde ser för sitt inre hur hennes far uppmanar henne att måla sig själv som omgivningen skall uppfatta henne. Hon skall visa sin stolthet, sin familjetillhörighet och sin ariska överlägsenhet. Men det kan hon inte. När hon ser sig själv i spegeln ogillar hon det ansikte som möter henne. Hon saknar djup och kärna. Hon kan inte måla ett porträtt. Det blir bara ”konturerna av ett ansikte målat med en darrande hand”.
