Agota Kristofs roman ”I går” utspelar sig i en igenkännbar värld för den som läst hennes tidigare verk, men fungerar även som en ingång till författarskapet.
Varje dag upprepar Sandor Lester sin ”idiotiska kapplöpning”: kliver på bussen, stämplar in på fabriken. På lördagarna träffar han Yolande, som han inte är särskilt förtjust i. Den lilla tid han har över ägnar han åt att drömma om ett annat liv, en stor författares liv. Och åt att tänka på Line, den perfekta kvinnan. En morgon på bussen är det Line, den riktiga Line, som dyker upp från hans förflutna som landsflykting.
”Då var det alltså henne jag väntade på!”
Har man läst trilogin och ”Analfabeten” är bokens universum omedelbart igenkännbart. Men man lika gärna kan läsa ”I går” som en första kontakt med Agota Kristof.
Den unga kvinnan Sparven lever bland de fattigaste i Stockholm i mitten av 1700-talet när hon lockas av en ny sekt i Skevik ute på Värmdö. Hennes far, dödgrävaren vid Johannis kyrka, har tagit hand om henne efter det att modern lämnade dem för många år sedan. När han plötsligt försvinner är hon helt övergiven. I sin ensamhet börjar hon söka efter både ett nytt sammanhang och sin mor. Och dessutom sanningen om vad som hänt fadern. Men faror lurar överallt i staden och det är omöjligt att veta vem som går att lita på. Frågan är om sekten kan hjälpa Sparven eller om allt bara kommer att bli ännu värre. En gripande historisk roman om djupaste mörker men också klaraste ljus.
