Fornborgen vid Ismantorp på Öland uppvisar strukturella likheter med Gamla stadens utformning under Gustav Vasas tid, trots en tids-skillnad på tusen år.
Fornborgen vid Ismantorp på Öland, byggd mellan åren 200 och 500 e.Kr., påminner i sin utformning starkt om en stad. Borgen övergavs plötsligt under senare delen av 500-talet, möjligen till följd av den klimatförändring som brukar benämnas fimbulvintern, vilken inträffade omkring år 536.
Arkeologer tror att även andra stora järnåldersgårdar på Öland övergavs vid denna tid på grund av köld och den därav följande svälten. Under flera år uteblev somrarna och skördarna, vilket ledde till att både människor och boskap dog av kyla och födobrist.
Forskare menar att den plötsliga och våldsamma klimatförändringen orsakades av ett flertal vulkanutbrott på norra halvklotet under åren 536–540 e.Kr. Dessa utbrott tros ha lett till så omfattande utsläpp av partiklar i atmosfären att solens strålar i stor utsträckning hindrades från att nå jordens yta.
Stockholms gamla stad från Gustav Vasas tid på 1500-talet är ungefär tusen år yngre än Ismantorps fornborg, men tydliga likheter kan ses vid en jämförelse. Båda anläggningarna tycks ha planerats utifrån tidigare strukturer.
I ytterområdena fanns en tät bostadsbebyggelse, medan de centrala delarna hade en glesare bebyggelse och öppnare ytor. I anläggningarnas centrum bedrevs handel och hantverk, och där kunde även religiösa ceremonier äga rum. Helheten var ofta omgiven av någon form av skydd – Ismantorps bebyggelse skyddades av en mur, medan Gamla stan skyddades av det omgivande vattnet.
