Jag och Mats bor i Byxelkrok på norra Öland och skriver böcker. I denna krönika berättar jag hur det är att skriva tillsammans, vårt samarbete med ett förlag och hur min frivilliga isolering påverkar arbetet.
Du som läser mina krönikor vet att jag och Mats bor i Byxelkrok på norra Öland. Kanske vet du också att vi skriver böcker. Men jag har nog aldrig berättat om hur det är för oss att skriva böcker? Jag ska försöka berätta om det och framför allt hur jag upplever det.
Vi skriver mycket tillsammans, jag och Mats, och det har inte varit helt problemfritt. Vi har diskuterat allt från om ett visst innehåll överhuvudtaget ska vara med, till om det ska vara ett kommatecken eller inte! Dessutom har vi ältat omslag, bilder, färger, linjer, typsnitt, papperskvaliteter, format och miljoner andra detaljer genom åren!
Nu skriver vi på uppföljaren till vår första bok Lär dig leva. Den kommer att heta Lär dig leva NU. Från och med första januari i år har vi ett samarbete med ett förlag. Nu är det minst tre, fyra personer till som ska tycka. Det skulle kunna bli kaos men jösses vad de är proffsiga på förlaget. Det är fantastiskt att veta att deras jobb är till för att göra oss och vår bok bättre!
“Vad som anses som ”bättre” kan så klart diskuteras, men ju fler vi är som är nöjda med ett resultat desto ”bättre” måste det väl ändå vara?”
Mest åsikter har det hittills varit kring omslaget. Det är ju otroligt viktigt och kring det tycker Mats och jag att vi är rätt så duktiga. Därför har vi varit ganska drivna i den processen. Under en månad vände och vred vi nästan dagligen på olika alternativ. Jag klippte, klistrade och vi skissade. Förlagets åsikter, våra åsikter och min brors, som så småningom började skapa det digitala omslaget. Till dags datum har vi åtminstone en grund fastställd men det är fortfarande justeringar kvar att göra.
Eftersom vi skriver mycket om oss själva och jag har så dåligt minne, har vi denna gång hittat en bra form för vårt samarbete. Vi har från början bestämt vad ett kapitel ska innehålla och gett det en struktur. Mats, som har lättare för att minnas, skriver ner händelser, förlopp och episoder som vi tror kan vara värdefulla att använda. Sedan tar jag över. Jag utvecklar språket och beskrivningar, ungefär som att jag färglägger Mats skiss.
Vi började skriva på uppföljaren för drygt ett år sedan. Vi samlade på oss material, sammanställde en del och skrev några kapitel som vi kunde visa upp för förlaget.
Vi skrev mycket under vår vistelse i Indien i januari och de senaste tre, fyra veckorna har jag skrivit konstant från morgon till kväll. Mats servar mig med mat och uppmuntrande tillrop.
När vi var färdiga med de första 21 kapitlen skickades det till vår redaktör Malin. Hon började med en grovgranskning. Hon kollade om hon förstod innehållet, om det var något som saknades, om vi behöver stryka något, att det håller ihop och mycket mer.
Sedan fick vi tillbaka alla kapitel med kommentarer, beröm och uppmaningar till förändring. En kommentar som till exempel: Här vill jag veta mer om vad ni kände. Eller: Bra! Nu är ni rätt ute!
Jag vill inte avslöja hur boken är upplagd men mest är det jag som jobbar med ändringarna. Mats är så klart bollplank och så klurar han på ytterligare innehåll eftersom det kommer att krävas tre, fyra kapitel till.
Sen ska det skrivs förord, efterord, tacklista, baksidestext med mera. Vi har fortfarande inte tagit beslut kring papperskvalitet, läsband, kampanjer, marknadsföring och mycket mera.
Idag när jag skriver detta skulle vi skickat in våra redigeringar till Malin men jag har bett om ett par dagar till och det var okej. Hon kommer nu att granska våra ändringar men hon kommer också att från och med nu gå in och titta på skrivfel och språkfel. Sen kommer vi att få tillbaka manuset igen. Hur många gånger det kommer att vandra fram och tillbaka mellan oss det vet jag inte men i slutet av maj, början på juni, ska manuset vara klart! I slutet av september kan vi äntligen hålla den färdiga boken i våra händer.
Som ni förstår märker inte jag så mycket av det där viruset som alla pratar om. Min frivilliga isolering är ändå nödvändig just nu och än så länge händer det inte så mycket här uppe i Kroken.
Sååå, önska oss gärna lycka till!
