Ingen är så vass på att få till riktigt snärtiga rättegångsskildringar som manusförfattaren och regissören Aaron Sorkin. Med ”The Trial of the Chicago 7” bevisar han än en gång sin förmåga.
Ingen är så vass på att få till riktigt snärtiga rättegångsskildringar som manusförfattaren (och nu även regissören) Aaron Sorkin. Tar man en kik i hans meritlista så hittar vi allt från Jack Nicholsons ikoniska ”you can’t handle the truth!” i ”A Few Good Men” (1992) till Mark Zuckerbergs många rättstvister i ”The Social Network” (2010). Han ligger även bakom tv-serien ”The West Wing” (L999-2006) och den gravt underskattade ”Steve Jobs” (2015). Samtliga är kompetent regisserade men det som verkligen lyfter dem är den rakbladsvassa och laddade dialogen, signerad Sorkin. Sedan 2017 års ”Molly’s Game” har han även börjat regissera sina egna manus och med ”The Trial of the Chicago 7” (2020) bevisar han att det var en vettig idé.
Filmen skildrar den kaotiska rättegången mot de så kallade Chicago Seven, som åtalades för att ha planerat protester vid demokraternas nationella konvent 1968. Trots att de åtalade knappt kände varandra, åtalades de som en sammansvetsad grupp med gemensamt ont uppsåt. Rättegången blev en mediacirkus av sällan skådat slag, driven av de uppenbart lösa grunderna i åtalet och den infekterade krigsfrågan.
Sorkin ger de åtalade distinkta röster och skildrar deras kamp med empati och respekt, samtidigt som han inte är rädd för att skapa underhållande dramatik ur stoffet. Trots att filmens 129 minuter främst består av dialoger (övernaturligt bra sådana) är spänningen och intensiteten total rakt igenom. Giganter som Frank Langella, Michael Keaton och Mark Rylance gör ljuvliga roller men de som hanterar Sorkins meter allra bäst är Sasha Baron Cohen och Jeremy Strong. De storspelar som de älskvärda hippie-kämparna Abbie Hoffman och Jerry Rubin och det går inte annat än att njuta när de är i bild. Kombinationen av publikfriande underhållning i toppklass och ständigt aktuell tematik (polisvåld tycks återkomma i alla tider) placerar tryggt ”The Trial of the Chicago 7” bland årets bästa filmer, om inte till och med i den absoluta toppen av den listan.
”The Little Drummer Girl” – en härligt nördig och lågintensiv spionhistoria
Spionberättelser har gjorts i mängder, men när ingen mindre än Park Chan-wook, den sydkoreanska filmguden bakom ”Oldboy” (2003) och ”The Handmaiden” (2016), tågar in i genren med något som präglas av så mycket finess och tyngd som ”The Little Drummer Girl” (2018) är det svårt att klaga.
Storyn utspelar sig i slutet av 70-talet och kretsar kring Charmian ”Charlie” Ross (Florence Pugh), en ung brittisk skådespelerska som rekryteras av israeliska agenter för att spionera på en palestinsk terroristcell. Planen är att hon ska anta rollen som en palestinsk terrorists förälskelse och därifrån infiltrera hela hans cell och dess snåriga nätverk. Operationen leds av Martin Kurtz (Michael Shannon) men Charlie’s väg in i spionlivet är den tystlåtne spionhandledaren Gadi Becker (Alexander Skarsgård).
Park Chan-wook har aldrig varit rädd för att grotta ner sig i detaljer eller forma narrativ som håller lägre tempo, vilket gör honom till det perfekta valet för detta John le Carré-material. I drygt 330 minuter bjuder han på ren och skär spioneri-porr där actionsekvenserna har dragits ner till absolut minimum till fördel för spionernas lika utsökta som nördiga hantverk. Om man är svag för spårningar, avlyssningar, kodknäckande, handstilsanalyser, smygfotografering, förhörsteknik och psykologisk krigsföring kommer man inte bli besviken.
Även när det gäller något så snårigt som att på lyckat sätt skildra konflikten mellan Israel och Palestina så skiner ”The Little Drummer Girl”. Den väljer aldrig någon sida, utan porträtterar snarare tragiken i konfliktens oändliga cykel av våld, hämnd och lidande. Israelframställs som en skalpell medan Palestina framställs som mer av en slägga, men hänsynslösheten och den blinda vreden finns i båda läger. Under åtta avsnitt läggs berättelsen fram på lika tålmodigt som ekonomiskt vis. Tempot är försiktigt, men inte en enda bildruta eller replik känns överflödig eller ointressant. Avsnitten går behagligt jämna steg kvalitetsmässigt fram tills den fullkomliga knockout-finalen med ett förkrossande starkt emotionellt klimax som gör att serien nosar på högsta betyg.
”Palm Springs” – humor, romantik och science fiction
Sedan Harold Ramis snillrika komedisuccé ”Groundhog Day” (1993) har så kallade ”time loop-filmer” varit ständigt återkommande. Max Barbakows ”Palm Springs” lägger vikten på den komiska fronten när den utforskar hur kringdrivaren Nyles (Andy Samberg) och brudtärnan Sarah (Cristin Milioti) träffas på ett obekvämt bröllop som de båda helst bara vill lämna så fort som möjligt. Olyckligt nog fastnar de i en tidsloop istället och tvingas delta på bröllopet gång på gång.
I takt med att de försöker hitta ett sätt att ta sig tillbaka till verkligheten lär de känna varandra närmare, på gott och ont. Trots en del svärta är ”Palm Springs” ett riktigt glädjepiller som bjuder på många gapskratt och varm romantik.
