Som en spirituell satir-kusin till ”Watchmen” lägger ”The Boys” fram tesen att en värld med superhjältar inte hade varit någon höjdare. Den här seriens team av hjältar, ”The Seven”, består till stor del av fåfänga, sexistiska och egoistiska svin vars makt har stigit dem åt huvudet totalt.
Superhjältar och adaptioner av serieromaner dominerar popkulturen just nu och det är inte svårt att förstå varför. I de snyggt förpackade berättelserna om medlemmarna i exempelvis Avengers eller Justice League bjuds det på kompetent och underhållande action och klassisk tematik kring de godas kamp mot de onda. Det är en lättsmält och okomplicerad flykt från en verklighet som är allt annat än det. Även jag njuter ofta av andrummet som de kan ge men känner samtidigt att repetitionerna och mallarna blir allt mer tydliga i genren i takt med att fler hjältar får filmatiseringar. Därför är det härligt när något i stilmed ”The Boys” dyker upp, något som sticker ut hakan och avviker från mallen.
Vi människor tampas med mörkret i den mänskliga naturen, har brister och kan vara allt från otrevliga till direkt onda, så varför skulle fallet inte vara liknande med superhjältar? De räddar folk ur brinnande skyskrapor lite då och då, men de tvekar inte heller att använda sina krafter för egen vinning och brutalt mörda de som står i vägen. Organisationen Vaught, som tjänar multum tack vare rättigheterna till hjältarnas realityserier och actionfigurer, sopar gladeligen igen spåren efter deras våld.
Lyckligtvis kommer titelgänget, en samling handlingskraftiga och kreativa personer som har tröttnat på hjältarnas laglöshet, in i bilden. Under ledning av den före detta CIA-agenten Billy Butcher (Karl Urban) ger de tillbaka med samma mynt och utkräver rättvisa, ofta dödlig sådan. Med tanke på ultravåldet i Garth Ennis serieroman kändes det oroväckande nog som att skaparen Eric Kripke skulle bli tvungen att tona ner tv-serien något för att ens få den producerad. Så blev skönt nog inte fallet, utan det färgstarka språket och magstarkt grafiska våldet är intakt. Tempot är rasande högt, satiren är sylvass, insatserna är ständigt gigantiska och actionscenerna laddade till bristningsgränsen med skaparglädje. Även i helt nya säsong två fortsätter serien att vara en välbehövlig frisk bris i en genre som det har börjat växa mossa på.
