articlesorg och svartsjuka kokar under ytan i starkt islandskt hamnddrama

Sorg och svartsjuka kokar under ytan i starkt isländskt hämnddrama

Artikeln publicerades 8 maj 2020

Sorg och svartsjuka kokar under ytan i starkt isländskt hämnddrama

Den här isländska festivalsnackisen (hade premiär i Cannes förra året) av Hlynur Pálmason knockade mig totalt. Under de kyliga öppningsscenerna kände jag att jag trevade lite med den, men när jag väl fick in rätt våglängd så kapitulerade jag helt och lät den skölja över mig. När eftertexterna väl rullade fick jag plocka upp hakan från golvet.

Ingvar Sigurdsson (en ren och skär naturkraft här) spelar före detta polisen Ingimundur som efter en lång karriär lever ett lugnt liv på isländska landsbygden präglat av barnbarnspassning och husrenovering. För människorna i hans närhet upplevs han som stabiliteten själv, men inombords hemsöks han av sorgen efter sin fru tillika själsfrände som miste livet i en bilolycka. Alla djupt förtryckta känslor och plågor börjar bubbla upp till ytan när misstankar uppstår om att hon kort innan sin död hade en passionerad otrohetsaffär. När Ingimundur börjar utreda det hela eskalerar ilskan och frustrationen till livsfarlig nivå, både för honom själv och för andra.

Pálmason strösslar in en del härligt drömska och experimentella inslag i denna i grunden enkla berättelse. Den svenska mästerfotografen Maria von Hausswolff skapar otroliga bilder och ett kallt visuellt uttryck som verkligen lever upp till titeln och fångar råheten i de karga miljöerna. Det är verkligen en perfekt skådeplats för denna mycket melankoliska historia om de män som knyter näven i fickan tills de exploderar, och om hur sorg och svartsjuka kan föda hämndlystenhet. Skalan är liten men känslorna är desto större och mot slutet är intensiteten så påtaglig att det nästan trycker över bröstet. En lika fenomenal som omskakande filmupplevelse.

Rulla till toppen