Quentin Tarantinos senaste film är ett romantiskt porträtt av 60-talets Los Angeles, med Rick Dalton och Cliff Booth i centrum.
Med storyn om den avdankade skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans obevekligt lojala stunt-man Cliff Booth (Brad Pitt) som grund, väver legendariska Quentin Tarantino ett romantiskt porträtt av 60-talets Los Angeles. Skildringen är lika delar kärleksbrev som dödsruna och Tarantino hanterar den våghalsiga lindansen med näst intill övernaturlig lätthet.
Självömkande Dalton och den alltid zen-lugna Booth utgör ett radarpar av rang, och deras sällskap kan man gärna spendera mycket tid med, varför filmens speltid på 161 minuter inte är ett problem. DiCaprio och Pitt, som Pitt nyligen vann en välförtjänt Oscar för, har kanske aldrig varit bättre.
Berättelsens hjärta är dock porträtteringen av en livfull och nästan änglalik Sharon Tate (Margot Robbie). Hon lyfts fram som mycket mer än bara en fotnot i historieboken om Charles Manson. Manson själv får endast någon enstaka minut speltid, men Tate får vi spendera riktig kvalitetstid med. Scenen där hon går in i en biosalong och njuter av att se sig själv på vita duken tillhör det mest hjärtskärande och fina som har setts på film på länge. Robbie gör henne verkligen rättvisa och lämnar bestående intryck.
När den galna och bombastiska finalen väl kommer känner man igen den våldsamma Tarantino, men vägen dit genomsyras av en mjuk humanism, finstämd nostalgi och bitterljuv mognad som var oväntad. Precis som i ”Jackie Brown” (1997) frångår han delvis sin distinkta stil och siktar på något nytt och annorlunda, till ett otroligt starkt resultat. Filmen är 2019 års bästa film.
