Artikeln publicerades 1 november 2020
Schack och missbruk kolliderar i drabbande miniserie
Efter ett antal år långt bakom kulisserna som manusförfattare till filmsuccéer som “Get Shorty” (1995), “Out of Sight” (1998) och “Minority Report” (2002) har den amerikanska filmskaparen Scott Frank börjat träda ut allt mer i rampljuset. Nagelbitande “The Lookout” (2007) markerade hans regidebut och sedan dess har han varit en naturkraft att räkna med. Särskilt 2017 blev ett hejdundrande år för honom, då han fick en Oscarsnominering för manuset till “Logan” och släppte det välförtjänt hyllade western-dramat “Godless” på Netflix. Att skriva, regissera och producera det sistnämnda projektet verkar ha gett honom mersmak för miniserie-formatet för i år återvänder han med en ny sådan; “The Queen’s Gambit”.
Här möter vi den slutna, nedstämda och föräldralösa Elizabeth Harmon (först Isla Johnston, sen Anya Taylor-Joy) som bor på ett barnhem i 1950-talets Kentucky. För att dämpa sin vilsenhet och smärta tar hon lugnande tabletter i allt större mängd och ser en mörk och hopplös framtid torna upp sig i horisonten. En annan möjlig bana framåt uppenbarar sig dock när Elizabeth inser att hon är en schackspelare i världsklass, så pass genialisk att hon kan jaga titeln som stormästare i professionella tävlingar. Väl på den arenan går hon inte bara matcher mot eminenta motspelare, utan även mot förtryckande mansdominans, psykiska demoner och stadigt eskalerande missbruk.
Likt “Godless” är “The Queen’s Gambit” helt och hållet Scott Franks kreativa bebis. Den är skriven, regisserad och producerad (tillsammans med Allan Scott) av honom och det märks väl. Hans starka vision präglar adaptionen av Walter Tevis roman (med samma namn) på alla plan och de som likt mig uppskattar hans precis lagom melodramatiska stil kommer inte bli besvikna. Det visuella uttrycket är elegant, schackpartiernas intensitet är maxad, 50- och 60-talet porträtteras med perfektion och intrigerna är totalt uppslukande.
Allt lyfts till nästa nivå tack vare Anya Taylor-Joy som från seriens första scen stormar genom narrativet som ett yrväder, ömsom infångat och ömsom frisläppt. De ärr och ständiga konflikter som hennes huvudkaraktär bär med sig förkroppsligar hon på sublimt vis, vilket även kan sägas om den unga talangen Isla Johnston. De är gnistan i en riktig krutdurk till serie som får schack att kännas som rena extremsporten.