The Boys in the Band (Film, Netflix, premiär 30/9) Artikeln publicerades 4 oktober 2020
Queer-klassiker från Broadway skiner i sprudlande filmskrud
Ny vecka, ny Ryan Murphy-produktion. Så sent som förra veckan skrev jag om Murphys “Gökboet”-prequel “Ratched” och förundrades över hur i hela friden han hinner med alla sina filmer och serier. Nu, inte ens två veckor efter den serien landade på Netflix, är det dags för nästa premiär – en stjärntät filmatisering av den omtalade queer-pjäsen “The Boys in the Band”. Här har han lämnat över regi till Joe Mantello och manus till Ned Martel, men bakom kulisserna axlar Murphy rollen som producent och många av hans frekvent använda skådespelare syns i rollistan.
Likt pjäsen och den tidigare filmatiseringen (regisserad av William Friedkin, 1970) utspelar sig handlingen i New York i slutet av 60-talet och skildrar en födelsedagsfest där sju homosexuella män, mer eller mindre vänskapliga, återförenas efter ett antal år.
I takt med att större och större mängder starka drycker konsumeras bubblar hemligheter, relationsproblem och förakt upp till ytan och försurar den goda stämningen i gruppen. När kvällens värd Michael (Jim Parsons) senare under festligheterna drar igång en utlämnande och provocerande “lek” blir situationen allt mer fientlig och flera av festens deltagare ställs öga mot öga med sina demoner.
Parsons och skådespelarna Zachary Quinto, Matt Bomer, Andrew Rannells, Robin de Jesús, Michael Benjamin Washington och Tuc Watkins har alla spelat sina respektive roller på Broadway tidigare och det märks. Deras samspel är bortom alla superlativ och samtliga är fantastiska, särskilt när det börjar hetta till i verbala dueller. Eftersom filmen är ett kammarspel som är bundet till en enda lägenhet gäller det att dialogen är vass och att tematiken är rik, och det är den. Porträtteringen av gay-livet i USA innan aids-epidemin känns autentiskt (Mantello och samtliga nämnda skådespelare är gay även i verkligheten) och empatiskt skildrat, med utrymme för både det lättsamma och det tungsinta. Det enda jag inte föll för totalt var den lite väl polerade och överproducerade stilen, något mer dokumentärt hade varit att föredra.
