Ratched (Miniserie, Netflix) Artikeln publicerades 27 september 2020
Onda sjuksystern från “Gökboet” får nytt liv i färgsprakande prequel
Serieskaparen Ryan Murphy måste ha fler timmar på dygnet än alla oss andra, det är den enda rimliga förklaringen till hans obegripliga produktivitet. Hans verk (som producent, regissör, och manusförfattare) fullkomligt haglar ner i tv-världen vareviga år och det tycks inte finnas något stopp i sikte. Efter sex säsonger av “Glee”, nio säsonger av “American Horror Story” och två säsonger av “Pose” har han dock börjat röra sig i nya riktningar. Utöver tre(!) nya tv-serier som redan har landat i år så har han gett sig ut på mycket tunn is med miniserien “Ratched”, en prequel till den ikoniska och välförtjänt tokhyllade klassikern “Gökboet” (1975).
Här möter vi titelkaraktären, sjuksyster Mildred Ratched (Sarah Paulson), innan händelserna i Miloš Formans film. Handlingen äger rum år 1947 och skildrar hur Ratched anställs på ett mentalsjukhus i Kalifornien där lika revolutionerande som etiskt problematiska experiment utförs på de maktlösa patienterna. Bland annat den ökända och förödande lobotomin är en behandling som börjar ta fart i lokalerna, något som den sociopatiska (och kanske rentav sadistiska) Ratched givetvis använder till sin fördel så ofta hon bara kan. Redan i första avsnittet görs det också klart att hon inte bara sökte sig till första bästa sjukhus där det fanns möjlighet till anställning, utan hon har tydliga motiv för sitt val och en minutiös plan.
Murphy och medskaparen Evan Romansky (som kläckte idén) hade mycket emot sig när de tog sig an detta projekt. Det är en omöjlighet att toppa något så legendariskt som “Gökboet” och ytterst få kittlades av tanken på en vidareutveckling av dess mystiska antagonist. Jag måste dock erkänna att de har lyckats snärja mig totalt med en både kvalitativ och skamlöst underhållande serie. Storyn känns tunn stundtals men det gör inte särskilt mycket när varje bildruta är rena visuella festen med bombastisk scenografi och färgsprakande kostym som gör att man tappar hakan. Dessutom regerar Paulson precis som alltid och jag ryser av behagligt obehag bara jag tänker på hur vasst hon porträtterar sin kyliga karaktär.
