”Critique is so limiting and emotionally draining”. Ibland känns det som att det är en omöjlighet att på ett vettigt sätt beskriva det man har sett, men ”Velvet Buzzsaw” är definitivt ett sådant fall.
FILM: Velvet Buzzsaw
Ute nu på Netflix.
”Critique is so limiting and emotionally draining”. När jag sätter mig ner för att sätta ord på den här mångbottnade filmupplevelsen är jag benägen att hålla med Morf Wandewalt, Jake Gyllenhaals färgstarka karaktär, om det påståendet. Ibland känns det som att det är en omöjlighet att på ett vettigt sätt beskriva det man har sett, oavsett hur man formulerar det. Det här är definitivt ett sådant fall, men låt mig göra ett försök.
”Velvet Buzzsaw” (mer utsökt än så blir inte en filmtitel) kretsar kring hur Morf, en både fruktad och vördad kritiker inom Los Angeles prestigefyllda konstscen, dras in i en dödlig härva präglad av girighet och moraliska gråzoner. Allt tar sin början när den nyligen avlidna konstnären Ventril Dease plötsligt blir stans hetaste namn efter att hans hypnotiska verk hittas av Josephina (Zawe Ashton), assistent till den kyliga galleristen Rhodora Haze (Rene Russo).
Den omedelbara hypen som väcks kring upptäckten gör att konstvärldens bigshots flyger in som hungriga gamar, alla benägna att ta till vilka medel som helst för att tjäna sig en hacka. Motiven på Deases obehagliga tavlor, allt från förvridna ansikten och skrikande barn till helvetesliknande infernon, vittnar om att han var en mycket plågad man och hans livs smärta visar sig vara så pass ohygglig att inte ens döden kunde ta kål på den.
De i Morfs omgivning som har någon form av kommersiell involvering kring konstverken börjar nämligen mördas brutalt, en efter en, av konsten. Ja, ni läste helt rätt, av konsten.
Regissören och manusförfattaren Dan Gilroy är uppfriskande nog inte det minsta rädd för att ta filmen i en trashig (på absolut bästa sätt) riktning och förvandlar vad som först verkar vara ett drama till en övernaturlig slasher-film. Dessutom kryddar han med lite härliga Los Angeles noir-vibbar som för tankarna till filmer som ”Chinatown” och ”Point Blank”.
Den värld Gilroy konstruerar är så pass flip-pad, satirisk och tonmässigt förhöjd att den ofta är livsfarligt nära att falla över i parodi, men jag lyckades ställa in helt rätt våglängd och var sedan med på Gilroys noter rakt igenom. De älskvärt flamboyanta karaktärerna (Gyllenhaal är som född för sin totalskruvade roll), den lika syrliga som ostiga dialogen och den mer eller mindre pretentiösa moderna konsten började stämma mer och mer för mig under speltidens gång.
En välspelad, bombastisk och snygg mix av genrer och toner. Dessutom: vem vill inte se en snofsig konstkritiker jagas av mordiska tavlor?
