I ett medium som nu har nästan 130 år på nacken känns det mer och mer sällsynt med riktigt originella produktioner som överraskar och tillför något nytt till filmens vokabulär.
Det gäller inte bara den boom av remakes, prequ- els, reboots och liknken som präglar film- klimatet just nu, utan även i originalmanus kan man hitta kantstötta berättarstrukturer och karaktärsmallar som återanvänds gång på gång. Därför är det alltid tacksamt när fil- mer som Alex Garlands ”Annihilation” dyker upp, filmer som bara osar originalitet och in- novation.
Storyn kretsar kring biologen Lena (Natalie Portman) som oväntat dras in i den topp- hemliga operationen kring ”the shimmer”, ett mystiskt såpbubbleliknande naturfenomen som sakta expanderar och sväljer allt i sin väg. Tillsammans med en grupp kvinnliga forskare med militärbakgrund får hon upp- draget att söka efter dess epicentrum, trots att de föregående expeditionerna har varit rena självmordsuppdrag. På pappret känns inte den premissen som något extraordinärt och under filmens gång är det enkelt att dra paralleller till allt från ”Arrival” och ”Predator” till ”2001:A Space Odyssey” och ”Stalker”, men ju längre in i the shimmer vi kommer, de- sto mer avviker Garland från mallen. I den drömska och fullkomligt spektakulära finalen har han vågat nog lämnat alla konventioner och mallar bakom sig och tar oss med ner i en abyss av surrealism.
När man gräver sig djupare ner i berättelsen och tittar på vad som strömmar under ytan är ”Annihilation” en nyanserad och intelligent film. Det centrala temat som Garland utfors- kar är självdestruktion, och jag tycker att han även där beträder ny mark. Filmer om själv- mord har vi sett tidigare, men här handlar det snabbare om en mer långsiktig, lågintensiv och ibland till och med undermedveten typ av självdestruktion som jag tror många kan identifiera sig med. Allt detta, samt den förvir- ring och chock som hade drabbat vem som helst på en plats där naturens lagar inte gäl- ler, gestaltas fläckfritt av Natalie Portman. Garland vet precis hur man ska använda hen- nes ofta stoiska och kalla skådespeleri och under hennes behärskade yttre kan man ana en ocean av smärta. Tillsammans levererar de stordåd rakt igenom.
