Redan under öppningsscenen i Robert Eggers vidunderliga nya skapelse ”The Lighthouse” visste jag att jag skulle älska den av hela mitt hjärta. Filmen hade biopremiär 29 november.
På en väderbiten båt som våld- samt trotsar ett dimmigt hav möter vi Old (Willem Dafoe) och Young (Robert Pattinson), som båda har blickarna riktade mot det avlägsna fyr- tornet i horisonten. Det svartvita fotot som ra- marin dem är kvadratiskt till den grad att det blir klaustrofobiskt, musiken är trubbigt bullrig och hela estetiken har en analog känsla som tilltalar mig ner på atomnivå.
När de två männen väl anländer vid den lilla stenflisan till ö utanför New England där de ska agera fyrvaktare i en månad dröjer det inte länge innan väldigt märkliga saker börjar hända. Sär- skilt Pattinsons Young har svårt att hantera den kvävande isolationen och hemsöks av allt från galna fiskmåsar till Lovecraftianska ängest- drömmar om tentakler och sjöjungfrur. Att Old dessutom förpestar deras gemensamma sov- rum med sina sura fisar hjälper inte heller och husfriden närmar sig ett stup mot fördärv och våldsamheter.
”The Lighthouse” är en grisig, skitig och obehag- lig film som ändå på något vis lyckas bli maka- löst tillfredsställande. De stadigt eskalerande galenskaperna är skamlöst underhållande och både Dafoe och Pattinson skådespelar som om det inte finns någon morgondag. Det mysterium som utvecklas kring titelns fyr är spännande och hintarna mot grekisk mytologi ger många lageratt utforska. Mina tankar drogs ofta mot In- gmar Bergmans ”Vargtimmen” och det säger allt om hur fenomenal Eggers är på det han gör.
