Joaquin Phoenix (på fint nedtonat humör efter utsvävningarna i 2019 års ”Joker”) spelar den stökiga radioprataren Johnny, vars privatliv har stagnerat trots en försiktigt blomstrande karriär. När han med kort varsel tackar ja till att ta hand om hans 9-åriga systerson Jesse (Woody Norman) medan systern Viv (Gaby Hoffman) och svågern Paul (Scoot McNairy) tampas med psykisk ohälsa får hans liv en välbehövlig nytändning. Jesse får hänga med honom på jobbresor och vad som börjar som en trevande och konfrontativ relation börjar växa och mjukna.
Alla som är föräldrar själva eller har syskonbarn gör rätt i att ladda upp med näsdukar inför den här filmen, för de kommer förbrukas i stora lass. Kombinationen av det hjärtslitande fina samspelet mellan Phoenix och Norman, det sublima svartvita fotot, känslan av tidens vemodiga förgänglighet och Mills empatiska människoskildringar gör det här till en oändligt emotionell upplevelse. I vanlig Mike Mills-ordning känns den både dokumentär och fylld med filmisk flärd på samma gång, sömlöst sammansmält i form och innehåll. Observationerna om samspelet mellan en vuxen och ett barn är lika tankeväckande som förkrossande vackra.
