I Spielbergs händer får denna vackra historia, briljant i all sin enkelhet, en filmisk och musikalisk flärd som går rakt till hjärtat. Han är mer inspirerat extravagant än på länge och regisserar som om det inte finns någon morgondag. Skitig realism möter förhöjda känsloexplosioner och sorg går hand i hand med lycka. Skildringen av sena 50-talets rivningsplågade Manhattan är utsökt, inget krut sparas vad gäller musikalnummer och filmfotografen Janusz Kaminski har sällan varit bättre än här. Med sina mastiga 156 minuter är den en aning för lång (”Gee, Officer Krupke”-numret hade kunnat strykas en gång för alla) men likväl är det en överväldigande upplevelse att få beskåda detta sprudlande spektakel i en biosalong.
