Musikern Lola Regenthal kommer ursprungligen från Räpplinge på Öland. Hon bodde några svängiga år i New York, där hon spelade på samma stora klubbar som bland annat Aretha Franklin och Stevie Wonder gjort. När hennes pappa drabbades av sjukdom flyttade hon tillbaka till länet och nu släpps hyllningslåten “Letter to Dad” där hon fått sällskap av jazzlegendaren Mike Stern.
Godmorgon, när klev du upp i dag?
Klockan 8:30.
Hur startar du helst dagen?
Startar gärna dagen med kaffe och tittar ut över Kalmarsund!
Kan du berätta lite om din nya låt ”Letter to Dad”?
Det är en singel som är en hyllning till min pappa och som sitter väldigt djupt i mitt hjärta då han gått ur tiden. Den betyder otroligt mycket för mig men är också en möjlighet för folk att stanna upp och se till det fina i livet. Jag har fått med mig Öland i låten och den är som landskapet är, väldigt öppet, rymligt och luftigt. Den ger mycket utrymme för tankar och reflektion om man lyssnar och sätter sig in i den. Mike Sterns gitarrsolo öppnar upp för att man stannar upp och tar in det man hör och känner.
Jag har hört att det finns fågelkvitter med i låten någonstans?
Ja, när vi spelade in låten så läckte det in lite fågelkvitter i Mikes solo, när jag spelade piano. Men jag hade så bra flow så jag ville inte pausa utan det blev istället så att vi lämnade kvar det. Kanske var det pappa som ville vara med under solot och spela med. Det är ganska nedtonat men om man lyssnar noga så hörs det. Studion ligger ute i de småländska skogarna, i Luvehults studio. Min sambo, Peter Andersson, är ljudtekniker och producent så han har hjälpt till att producera låten.
Hur har det varit att jobba ihop med Mike Stern?
Det har varit en otroligt fin resa att spela in tillsammans med honom. En dröm som går i uppfyllelse. Min pappa var också musiker och Mike var hans idol, så det är verkligen passande att han är med på den här låten.
Det var via mig som de fick möjlighet att lära känna varandra. Jag träffade Mike på 55 Bar i New York, ett litet ställe där han har ett stående gig varje vecka då han bor precis runt hörnet. Pappa fick prata med honom i telefon under sin sista tid i livet. Jag minns väldigt tydligt att han ringer upp mig på jobbet nästan gråtfärdig. Det betydde mycket för pappa att få prata med honom. Mike är en otroligt fin människa med ett underbart soulfult sound. Han får en alltid att känna lugn och enormt mycket inspiration!
Hur var det att bo i New York?
Jag bodde där i totalt fem år. Det var en helt otrolig upplevelse, men också kämpigt. Det var ganska många gig man fick ta för att få ihop hyran, ibland flera stycken på en vecka. Jag bodde i ett musiker/konstnärshus vid Brooklyn Prospect Park. Det var en saftig hyra, men samtidigt kul att bo ihop med andra musiker. Det kändes som att bo på musikhögskolan igen.
Det blev en del småjobb, men jag fokuserade på musiken allra främst. Jag spelade bland annat på The Bitter End som är en rätt erkänd jazz/pop/rock klubb, där bland andra Aretha Franklin, Stevie Wonder och Otis Redding spelat. Att spela där var en stor dröm som gick i uppfyllelse! Några andra klubbar jag spelat på är Shapeshifter Lab och Metropolitan Room.
Jag spelade också på Ambassaden och UN vid flera tillfällen. Mest av allt andades man ju musik, konstant hela tiden. Jag kände lite press men samtidigt var det lekfullt på ett härligt sätt, och det är klart att jag saknar det jättemycket.
Men det kändes rätt att komma hem till Öland när pappa blev dålig. Det var en lång och plågsam process innan man fick veta vad som var fel, och det var skönt att kunna finnas där för honom.
Hur skulle du beskriva din musik?
Contemporary jazz, lite I gränslandet mellan pop/singer-songwriter. Det går inte att sticka under stol med att det är ganska starka jazzinfluencer i den nya låten.
Den är ganska lång med en hel del improvisation. Jazz är en genre som länge följt med mig. Trummor var mitt första instrument när jag började med musiken som liten. Jag började spela trummor när jag var 10 år, på Kulturskolan i Borgholm. Det betydde jättemycket för mig att de fanns. Musiken blev ett sätt att slappna av och koppla bort allt annat. Jag var ganska stressad som ung, som nog många barn och ungdomar är.
Hur hittade du till musiken från början?
Mina föräldrar spelade i band så jag och syrran hängde på. Vi följde med på många rep på Kalmar läns museum där de hade en rep-lokal med pingisbord utanför. Alla kidsen till de som spelade i banden spelade rundpingis och sjöng med. Sen började jag leka med trumsetet och sjöng i stämmor. Mamma sjöng i bandet och pappa var gitarrist och sångare. Det blev nog ganska snabbt att jag kände att jag ville hålla på med musik. Jag är också utbildad sångpedagog och hjälper andra att hitta sitt kall. Just nu jobbar jag på Kulturskolan Kalmar och också lite privat.
Vad gör du som sångpedagog?
Jag var nyligen sångpedagog för Funkisfestivalen Kalmar och coachade deltagarna i sång under en månad. Det gav enormt mycket energi. Det gör alla elever såklart, men på olika sätt. Jag har precis avslutat det uppdraget och gick direkt därifrån till singelsläpp. Så det har varit en hel del på gång på senaste.
Hur gör du för att varva ner?
Träning, umgås med familj och vänner och självklart genom musikskapande.
Hur tacklar du en motgång?
Beror på vilken motgång… Pandemin fick mig att inse att det är nu eller aldrig. Ta vara på allt fint i livet och förhöj det!
Vad gör du en ledig dag?
Jag jobbar med musiken, kollar på film och umgås mer än gärna med min sambo Peter, när han kan ta ledigt från sina synthar… Vi skrattar enormt mycket ihop.
Vad läser/lyssnar eller tittar du helst på?
Jag lyssnar väldigt gärna på soul, jazz och min mammas historier! Eller tittar på en film som till exempel ”Mars attacks”, en lite skruvad men rolig kultfilm som kryllar av bra skådisar.
Smultronställe på Öland?
Oj, det finns så många, men Bläsinge hamn är en av dem i alla fall och Nedre Ålebäck… Hela östra sidan kryllar av härliga ställen!
Vad har du för planer framöver?
Nu är förhoppningen att man får ut och spela lite mer efter pandemin. Jag har lite inbokat framöver, bland annat blir det Gröna salen i Kalmar i juni. Just nu vill jag njuta av singelsläppet och se hur det går. Det är 3-4 låtar till som ska släppas och sen är det dags för EP-släpp, med vinyl och cd-skiva. Det är finputs och inspelning av dem som finns kvar.
Jag vill jättegärna spela på klubbarna som finns runtom i Sverige. Det är lite drömmen. Men det är nästan svårare att ta sig fram i Sverige än i USA, tycker jag. Att liksom bli accepterad överallt. Vi har väl lite mer jante här. Sen är USA och New York svårt på sitt sätt. Det finns hur mycket talang som helst, men samtidigt mycket som faller.
Person du ser upp till?
Jag ser upp till min mamma Gabriele, hon har sådana otroliga historier från sitt liv, en förmåga att fånga lyssnaren på ett så härligt målande sätt och bär på så otroligt mycket styrka! Och min pappa såklart, han kommer alltid vara en enorm förebild, sådan glädje musikalitet och underbar humor som smittade av sig!
Tre kändisar du gärna skulle bjuda på middag?
Stevie Wonder, Joni Mitchell, Miles Davis och lägger till pappa Ingemar här med.
Vad skulle du bjuda på?
Prosecco, tapas och ett musikaliskt jam!
Vem skulle du ta med dig till en öde ö?
Min sambo Peter…. Om han kan vara borta från sina synthar, haha.
