Driver spelar den ökänt provokativa ståupparen Henry McHenry och Cotillard spelar den hyllade och nästan änglalika sopranen Ann Desfranoux. Tillsammans bildar de ett perfekt ”power couple” som jagas av skvallerpressens gamar dag som natt. Deras passionerade kärlek börjar som en sockersöt idyll och dottern Annette (Devyn McDowell) sätts till världen, men när Henrys karriär börjar dala samtidigt som Ann når stora internationella framgångar tar allt en väldigt mörk vändning, mot mardrömmar, vålnader och ond bråd död. De #MeToo-doftande kommentarerna kring myterna om det manliga geniet är tydliga.
Sparks-bröderna och Carax målar medvetet med långa och grova penseldrag och det gör berättelsen gott. Banaliteten och den lekfulla övertydligheten i filmens musikalnummer, många med plattityd-namn som ”We Love Each Other So Much”, ”I’m a Good Father” och ”She’s Out of this World”, slår ofta över i något sublimt och vackert tack vare sin finurliga kontext. Likaså djupet i de rakt igenom fenomenala prestationerna gör att flera scener närmast når någon sorts mystisk transcendens bortom det som enkelt kan beskrivas med ord som placeras i följd på det här viset.
Den varsamt designade artificiella känslan rinner ibland över och spretigheten i storyn gör sig påmind med jämna mellanrum, men bortsett från det är ”Annette” en på alla sätt makalös upplevelse. De hisnande ambitionerna, de ”caraxianskt” bisarra inslagen (exempelvis att Annette är en levande marionettdocka!) och känslan av att precis allt är möjligt är en välkommen påminnelse om varför jag förälskade mig i film från första början.
