Efter en rad uppföljare av varierande kvalitet (”Scream 2” är sevärd, trean och fyran kan vi väl alla bara bestämma oss för att glömma?) är det oväntat nog nummer fem i ordningen, likt ettan bara kallad ”Scream”, som visar sig vara den bästa uppföljaren hittills. Upplägget med en maskerad ”ghostface”-mördare som knivmördar high school-studenter på löpande band är snarlikt det som händer i originalet och speglingarna är många men det är i allra högsta grad medvetet och befogat. Regissörerna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har tillsammans med manusförfattarna James Vanderbilt och Guy Busick skruvat upp de självmedvetna meta-aspekterna högre än någonsin tidigare och driver med både franchisen och dess fans.
I takt med att liken hopar sig skämtas det friskt med allt från den obligatoriska inkluderingen av ”legacy-karaktärer” (franchisens huvudtrio Neve Campbell, Courtney Cox och David Arquette dyker upp till undertecknads barnsliga förtjusning) till den frustrerande trenden med att låta en uppföljare långt in i en franchise få samma titel som originalet. Filmen trampar i en del av sina egna fällor och stundtals blir allt lite väl klämkäckt men överlag är det här en oerhört njutbar åktur. Balansen mellan det gamla och det nya (unga skådespelare som Melissa Barrera, Jenna Ortega och Jack Quaid är elektriska) är välkalibrerad och gåtan om vem det är som döljer sig bakom spökmasken förblir oförutsägbar in i det längsta. Spänningen är konstant på topp och lyckad humor varvas med kalla kårar – vad mer kan man önska sig av en femte ”Scream”-film?
