Ben Affleck och Ana De Armas gör rollerna som Vic och Melinda Van Allen, ett gift par som vid en första anblick tycks ha allt. De är övernaturligt snygga, ekonomiskt oberoende, socialt eftertraktade och har en charmig dotter (Grace Jenkins) som kan smälta vilket hjärta som helst. Deras närmaste vänner känner dock till sanningen bakom den krackelerande fasaden, att Melinda regelbundet söker bekräftelse och intimitet hos andra män och att Vic bara observerar från skuggorna och låter det ske. Eller gör han det? Med tanke på att Melindas älskare har en förmåga att försvinna spårlöst alternativt dö under mystiska omständigheter riktas misstankar och rykten åt Vics håll.
Det är ingen överraskning att en film som ”Deep Water” möts av mestadels sågningar och glåpord. Den är skamlöst trashig, bångstyrigt ojämn på alla vis, stundvis styltig i dialogen och glider ofta över i både medveten och omedveten komedi. Men det den saknar i stabilitet och mer ”traditionella filmvärden” väger den upp med en engagerande vision, ett stort bultande hjärta och en energi och vitalitet som agerar adrenalinspruta rakt in i streamingsfärens (och min) pulsåder. Det absurda centrala äktenskapet kolliderar med det kyliga gravallvaret i tonen och det är så oerhört märkligt och ljuvligt att det är en omöjlighet att slita blicken från bild.
Mycket av filmens kraft radierar som en bländande stråle från filmens två stjärnor och Lyne ser till att de gör det de gör bäst. Han låter Affleck släppa fram mörkret och det stoiska vemodet bortom ”pretty boy”-skalet och De Armas får vara sitt mest bubbliga och sensuella jag. När de smälter ihop och kemin från deras verkliga kärlek läggs in i ekvationen blir resultatet så kompulsivt tittbart, elektriskt och förföriskt att alla försök till logiskt motstånd är helt förgäves. Vic samlar på sniglar i sitt förråd (varför inte!?) och Lyne gottar sig i slemmiga närbilder på hur de krälar längs hans händer. En av de där sniglarna är jag, yours truly, hopplöst fastklistrad runt Afflecks fingrar.
