Efter 20 år som polis blev Hasse Brontén stand‑up-komiker. Idag är han en av landets flitigast anlitade komiker och sänder även podden Snutsnack.
– När man kollar på konstellationen så kan man förvänta sig en riktigt rolig kväll. Vi är fyra väldigt olika typer av komiker som jag tror kommer att attrahera olika typer av publik. Det är kul när man blandar så, det blir en skön mix. Tittar man på en komiker så vet man vad man får; här får man fyra stycken och då blir det en nivå till. Man kanske blir besviken när ens favorit kliver av scenen, men så kommer det en annan och överraskar.
Utvecklingen som komiker
– Hur är du själv som komiker? Jag har länge varit känd för att vara en ganska snäll komiker och det är jag fortfarande. Jag är glad och framåt, med tummen upp och foten i kläm. Men jag har också ändrat min stil lite, dragit ner tempot något och vågat stå upp lite. Man genomgår en ständig utveckling av ens scenpersonlighet som ändras lite över åren och jag känner att jag har blivit lite lugnare i mitt scenspråk. Förut vågade jag inte stanna i någon tystnad, jag ville få skratt hela tiden. Men man landar i någon form av mognad.
– Hur länge har du jobbat som komiker? Det är tio år nu. Jag började på ”bambiben” 2004 när jag gick en kurs samtidigt som jag jobbade som polis. Sen var jag hobbykomiker ett par år innan jag sa upp mig 2008 för att satsa på yrket jag inte trodde fanns. Det är underbart och jag känner mig otroligt ödmjuk inför mitt arbetsliv.
– Vad skrattar du mest åt själv? Jag är generellt lättroad och har lätt till skratt. Jag skrattar gärna åt roliga vänner. Nu har jag precis suttit och skrivit manus till humorkalaset ihop med Johan Glans och flera. Vi har spånat och spelat in sketcher och det har varit mycket skratt.
– Jag kommer också att vara med och skriva manus till Melodifestivalen och då satt jag nyligen med en av programledarna och producenten och skrattade åt skämt som vi alla förstod att de aldrig kommer komma med. Men det är ofta så som skämt uppstår. Man är ett gäng konstiga hjärnor som spånar ihop och ibland spårar ur innan man hittar formen.
– Har du några förebilder i branschen? Ja, det är klart. Johan Glans är väldigt rolig och även en väldigt duktig skådespelare. Men den jag skrattat mest åt var Peter Wahlbeck för många år sedan, då skrattade jag så mycket att jag nästan kisade på mig. Men Johan Glans har en otroligt hög lägsta nivå, det är imponerande. Alla komiker kan leverera en kvart, tjugo minuter, men att göra det konstant är hemligheten och det som gör en riktigt duktig yrkesman när det gäller att hela tiden hålla den nivån.
– Vad har du skämtat om i höst? Jag har faktiskt börjat skämta lite om det här med att fylla 50 vilket jag precis har fyllt. Jag gräver där jag står. Bland annat har jag märkt att min dotter har börjat bestämma över mig och jag har bara gått med på det. När vi är i affären kan hon säga saker som att ”Pappa, det där får du lägga tillbaka, det är inte nyttigt” och så går jag och lägger tillbaka det. Egentligen borde jag säga att ”Du ska väl skita i vad jag köper”.
Podden Snutsnack och poliskarriären
– Du gör också podden Snutsnack där du bjuder in poliser som gäster? Ja, jag har inte släppt yrket helt, ”once a cop, always a cop”. Ursprunget till podden kommer jag själv skrivit ner händelser under mitt yrkesliv, saker som kanske är lite knäppa eller intressanta, oftast inget som man läser om i media.
– Sen började jag lyssna på poddar själv och tänkte varför frågar jag inte mina fd kollegor om en historia som påverkat deras polisiära liv. Det har gett fantastiska historier och i de flesta fall är det historier som ingen annan har hört talas om. Det gör också poliserna mer mänskliga, jag hoppas att lyssnarna får en bild av polisyrket som är nyanserad.
– Vad får du för reaktioner på podden? Jag får dagligen mail om att man ändrat sin syn på polisen. Podden är mer allvar än humor även om det också är det precis som i livet, ibland är det skoj, ibland är det allvarligt.
– Vad handlar ditt senaste avsnitt om? Där intervjuar jag en tjej som var tandläkare innan hon kom på att hon ville bli rättsodontolog och sen kriminaltekniker. Så efter fem års utbildning till tandläkare utbildade hon sig till polis i tre år. Nu jobbar hon inte som något av det, utan istället forskar hon kring dödligt våld mot barn på Medicinalverket. Det blev en oerhört spännande intervju och ett bra samtal. Idag ska jag till Polismuséet och se vad vi kan göra för något spännande där.
– Du blir lite av en journalist? Ja, precis, både journalister och poliser arbetar utifrån samma frågor: när, var, hur och varför. För mig är det en rolig del av mitt frilansjobb att göra det här och en skön kontrast till att stå på scen på kvällen.
