Efter att ha klarat Ironman i Kalmar med personbästa har Viktoria Johnsson nu genomfört en ny utmaning: att vandra uppför Kebnekajse. Trots en tidigare höjdrädsla nådde hon Sveriges högsta punkt.
Från den fysiska utmaningen längs Ironman-banan i Kalmar och över de öländska alvaren till Kebnekajses fjälltopp, 2097 meter över havet. Viktoria Johnsson är en van deltagare i Ironman, men detta var första gången hon besteg ett berg och trotsade sin höjdrädsla.
Ivana att följa hennes utmaningar och framsteg längs Ironman-banan i Kalmar och övriga landet samt Europa. I år slog hon personbästa igen med nästan sex minuter när hon gick i mål på tiden 10.17 och vann sin åldersklass. Men den här artikeln handlar om ett helt annat äventyr och en annan form av utmaning.
1,5 vecka efter Ironman reste Viktoria Johnsson och pojkvännen Andreas till Kebnekajse för att vandra till toppen. Det kanske låter enkelt med tanke på Viktorias fysiska erfarenheter. Men Kebnekajse blev också en mental utmaning på grund av Viktorias höjdrädsla.
– Jag har alltid velat göra en fjällvandring av något slag, men min höjdrädsla har satt käppar i hjulet. Nu blev det äntligen av, en 57 km fjällvandring över stock, sten och glaciär, berättar Viktoria.
Resan inleddes på en onsdag med flyg till Kiruna och därefter buss till Nikkaluokta, 66 km från Kiruna, där vandringen påbörjades. Packningen som bars på ryggen bestod av tält, sovsäck, stormkök och mat.
– Vi köpte ingenting längs vägen, förutom varsitt glas vin på toppen vid fjällstationen, allt annat hade vi med oss, berättar Viktoria.
Vädret varierade och påverkade vandringens upplägg. Den längsta vandringen skedde på torsdagen då Viktoria och Andreas valde att gå den östra leden till toppen, som är en tuffare utmaning med mer klättring och glaciär.
När fredagen bjöd på regn valde Viktoria och Andreas att ta sig an de sista 8 km under lördagen då vädret skulle vara bättre. Toppdelen nåddes via den östra leden och regnet höll sig lyckligtvis borta.
– Däremot var det dimmigt och molnigt så vi såg inte så mycket av utsikten tyvärr, men sen lättade dimman en del och vi såg lite mer, berättar Viktoria.
Vandringen upp mot toppen blev tuffare än de hade trott på grund av glaciären som de behövde ta sig över först, dessutom i kombination med dimman, vilken gjorde att de inte såg de röda markeringarna de hade planerat att följa. Vattnet i fjällbäckarna är klart och fungerar både som dricksvatten och att diska i.
