I veckans krönika diskuteras hur män ofta har svårare att sätta ord på sina känslor, och varför Movember uppmanar till uppmärksamhet kring manssjukdomar, särskilt prostatacancer.
Rubriken är lika självklar som komplex i sitt budskap. Självklart har män också känslor, men det är uppenbart att män generellt har svårare att sätta ord på sina känslor. Det blir mycket knyta näven i fickan, lägga locket på och bita ihop. Det enda som händer då är att det blir en inre stress och press som i förlängningen kan bli både utbrott av ilska men även sjukdomar.
Genom att inte kunna kommunicera eller visa sina känslor så uttrycks en stor del av vem man faktiskt är. Att bära tyngden på sina axlar genom att envist vägra prata om sina känslor kan bli en så stor börda att individen vill fly från sig själv och sina tankar på ett eller annat sätt. Orsaken till att jag skriver om detta är just på grund av Movember som ber oss alla uppmärksamma manssjukdomar, och då särskilt prostatacancer. Inför döden är vi alla lika, men även i livet är vi alla lika även om vi har olika bakgrunder och förutsättningar. Rädsla som uppstår vid ett cancerbesked från sjukvården är ett uppvaknande till vad vi faktiskt håller på med. Plötsligt blir utlandssemestrar, bilar och annan lyx helt meningslösa, medan att äta frukost ihop med familjen är det enda av betydelse.
Varför ska det krävas en ”dödsdom” för att människor ska vakna upp till vad som egentligen är viktigt i livet? Borde man inte värdesätta det man har precis hela tiden? Varje dag?
Jag har personlig erfarenhet av att ens nära och kära har gått bort i cancer. Det är fruktansvärt, och smärtan som uppstår kan skaka en hel familj och släkt. Men för mig handlar det om hur man hanterar det smärtsamma i hela situationen. Inte bara under sjukdomsförloppet utan även efteråt när det har tagit slut. Att i ett sådant läge inte kunna eller våga prata med andra människor om sina känslor, skapar isolering i sig själv. Du blir ensam med dina egna tankar.
Det är därför omgivningen blir så viktig för personer i sorg. Det är inte fel att prata om vardagliga och triviala saker. Det handlar inte om att förneka sorgen; det handlar om att individen kan få en paus från sorgen genom att tänka på enkla och trygga saker. Det behövs när mattan ryckts bort under fötterna. Det är det värsta man kan göra när det kommer till att hantera människor i sorg: ta ett steg ifrån och inte höra av sig. Det kan såklart vara tufft att ringa och prata med någon vars relation just gått bort i cancer. Även om det är tufft så är det så viktigt att man gör det. Att visa att man finns där, att man bryr sig.
Det handlar oftast inte om att prata om döden och sorgen utan att ge den sörjande andrum att inte behöva tänka på döden och sorgen för en stund. Eftersom hela situationen är så uppenbart tung är det vackert att föra in enkelhet och lätthet. En kopp kaffe, en promenad eller en hemmakväll i soffan. Vi visar att vi bryr oss genom att våga stå tillsammans med den sörjande i den stund som den har det som tyngst.
Det enda vi vet med 100% säkerhet när vi föds är att vi kommer dö. Vi vet inte när och vi vet inte hur. Därför är det så viktigt att när vi lever så lever vi livet i enlighet med vårt eget hjärtats önskningar. Vad det nu kan vara. Det är viktigt att vi inte skjuter upp saker vi går och drömmer om tills imorgon eftersom det då kan vara försent. Det kanske låter märkligt, men faktum är att den dagen du lämnar jordelivet är det för sent att uppfylla de drömmar som du ville göra när du levde.
Så till följande funderingar i Movembers tecken:
1. Vem skulle du kunna stötta/hjälpa med ett samtal redan idag?
2. Vad betyder döden för dig? Prata gärna med dem i din omgivning.
3. Vilken dröm vill du genomföra innan du dör? När ska du genomföra det?
