För ett halvår sedan slutade 36-åriga Maja Karlbergs hjärta helt plötsligt att slå. Hade inte sambon och nöjesprofilen Magnus Kviske funnits där och gjort HLR hade hon kunnat vara död idag. Nu vill de att fler lär sig hjärt-lungräddning.
ÄNGÖ För ett halvår sedan slutade 36-åriga Maja Karlbergs hjärta helt plötsligt att slå. Hade inte sambon och nöjesprofilen Magnus Kviske funnits där och gjort HLR hade hon kunnat vara död idag. Nu vill de att fler lär sig hjärt-lungräddning.
– Jag är så otroligt tacksam över att få leva, säger Maja Karlberg.
Det var som vilken långsam söndagsmorgon som helst i parets lägenhet på Ängö. Ute var det vår och allt kändes extra härligt eftersom paret efter att ha kämpat en tid fått livets största besked: Maja och Magnus väntade sitt första gemensamma barn.
– Jag var i sjunde veckan när det hände. Vi hade några veckor tidigare fått reda på att jag var gravid, det gjorde det hela mer dramatiskt, säger Maja Karlberg när Kalmarposten möter henne och sambon Magnus Kviske.
Men på en sekund förändrades allt. Från att ha skojat och pratat blir situationen i sovrummet på liv och död. Maja drabbas av ett plötsligt hjärtstopp från att ha varit frisk hela sitt liv.
– Vi ligger kvar en stund i sängen sedan vänder jag om för att läsa min bok, då tar det bara någon sekund innan jag hör en tung andning och snarkande från Maja. Hade det varit mitt i natten hade jag tänkt att hon bara sov djupt, men det var en instinkt som sa att jag skulle agera. På något sätt så förstår man det bara. Maja hade ingen puls och jag påbörjade HLR i sängen, ringer SOS och drar ner henne på golvet, säger Magnus Kviske.
Efter vad som kändes som en evighet för Magnus, mer exakt elva minuter, anländer ambulanspersonal och kan ta över arbetet med Maja.
– Jag och operatören gör HLR tillsammans. 30 tryck och två inblåsningar, om och om igen. Under de här elva minuterna hinner jag gå igenom otroligt mycket känslor. Från början sker hjärt-lungräddningen mekaniskt, men när jag inte fick någon respons kände jag att det var kört, säger Magnus och fortsätter:
– När ambulanspersonalen kom in insåg jag vad som var på väg att hända. Jag visste inte om Maja levde eller var död.
– Det känns helt surrealistiskt att det är mig du pratar om, eftersom jag inte minns något av det här. Det är väldigt svårt att förstå. Jag tyckte så synd om dig som behövde vara med om det här, samtidigt som jag är jätteglad och tacksam för att just du var där, säger Maja och vänder sig till sin sambo.
Ambulanspersonalen får igång Majas hjärta med hjärtstartare och hon körs med ilfart in till först akutmottagningen och sedan HIA, hjärtintensivvårdsavdelningen. Där försöker man ett flertal gånger att väcka Maja, men utan respons. Maja vaknar äntligen ett dygn efter hjärtstoppet – och mår till Magnus glädje bra och känner igen honom.
– Det är blurrigt för mig, jag kommer inte ihåg så mycket från de första dagarna. Mitt närminne var väldigt dåligt. Vi låg inne i elva dagar och sjukhusvistelsen var, det låter konstigt att säga, men positiv. Jag var inte så orolig eller ledsen, utan glad. Jag kommer inte ihåg det som att jag hade någon ångest, utan vi blev så väl omhändertagna. Jag förstod nog inte vad som hade hänt egentligen, säger Maja när hon tänker tillbaka på de första dagarna på hjärtavdelningen.
– Vi kände att alla höll på oss. En sköterska på intensiven kom in till oss sent på kvällen medan jag satt vid sängen. Då lutade hon sig fram och viskade: ”Vi håller så mycket på er och ni kommer klara det här”, säger Magnus och blir rörd när han berättar om sköterskan.
Och klara det gjorde Maja som efter några dagar inlagd på sjukhuset började repa sig och ta in vad hon hade varit med om. Men så kom den andra oron; hur mådde deras bebis?
– När jag började få tillbaka mitt minne och komma ihåg mer började jag och folk runt omkring bli oroliga för bebisen, så vi fick göra ett tidigt ultraljud på sjukhuset. Den urladdningen när vi fick se att det lilla hjärtat slog var otrolig. Då bröt vi ihop i varandras armar, det var både skratt och gråt, säger Maja och berättar att det bara är några veckor kvar tills de får träffa sitt barn som är beräknat i december.
Med ett lugn över att bebisen mådde bra skrivs Maja ut och får återvända hem – fast med en pacemaker som opererats in. Då började en annan oro ta vid, berättar Magnus.
– För mig var det jobbigt mentalt, jag ville inte åka hem och var livrädd. Jag var rädd för att det skulle hända igen. Första natten, att vi skulle lägga oss i samma säng där det hade hänt, var fruktansvärd.
– Jag har varit ganska jobbig med; svarade inte Maja när jag pratade med henne kunde jag få panik. Jag föreställde mig att hon låg någonstans. Överbeskyddandet har jag fått jobba mycket med, säger Magnus.
– Jag har ju opererat in en pacemaker som ska hjälpa mig om jag får hjärtstopp igen. Jag känner mig trygg nu på ett helt annat sätt. Jag går inte runt och oroar mig över att det ska hända igen, men det kommer stunder när
