Lotta Strömberg, 74, delar med sig av sina erfarenheter av att ha drabbats av bröstcancer två gånger, och den behandling hon genomgick.
Behandlad för bröstcancer 2000 och 2012.
”Lyssnade på Elvis när jag låg vaken om natten”
När Lotta Strömberg drabbades av bröstcancer år 2000 fick hon med många andra åka buss till Linköping för strålning.
Lotta minns än idag hur det var att få beskedet. – Jag blev vettskrämd naturligtvis. Jag fick ett telefonsamtal hem där man berättade att jag hade bröstcancer. Jag satt där, där du sitter nu. Sedan började det att snurra. Men jag har blivit mycket väl omhändertagen, jag har ingenting att klaga på.
– Först opererades jag och sen var det strålning. Jag var 55 år då och det var aldrig tal om att jag skulle ta cellgifter. Jag minns att jag fick vänta hela sommaren på att få strålning, det hade väl med semester och annat att göra. Men jag fick komma upp innan ihop med min man för att se hur det var där. Och en gång fick jag åka dit och testa hur det var i den där tunneln som strålningen skedde i. Jag har alltid haft lite cellskräck, men den här var ju öppen i båda ändar åtminstone.
– Veckan innan strålningen skulle börja var jag på norra Öland med sin man, barn och alla barnbarn. Sen var det fem veckor då jag var i Linköping varje måndag till fredag.
– Det gick bussar upp varje dag men på måndagar och fredagar var de smockfulla och ibland fick de sätta in extra mindre bussar. Det var många olika saker man var sjuka för, men jag minns att det var trevlig stämning på bussen. Bussen kom jättetidigt på måndagen och då fick man strålning på eftermiddagen. På fredagen fick vi strålning tidigt på morgonen så vi hann med bussen hem på eftermiddagen. Och så höll det på i fem veckor. Mot slutet fick jag brännskador på bröstet så det var osäkert om jag skulle kunna slutföra. Men det la sig med hjälp av salvor tack och lov.
Själva strålningsbehandlingen gick fort vilket gjorde att det fanns mycket tid över om dagarna.
– Jag mådde inte dåligt som man kan göra av cellgifter. Men jag sov väldigt dåligt och låg och lyssnade på Elvis om nätterna. Om dagarna var jag ute och gick lite grann. Och jag handlade förstår du! Vi var på stan i Linköping och du vet de där minuterna när man precis köpt något som är så härliga. Inte behövde jag allt jag köpte av skor och kläder men så var det i alla fall.
På patienthotellet där Lotta bodde i veckorna samlades många människoöden minns hon. – Varje torsdag hade vi lite fest, för då skulle vi få åka hem på fredagen. Somliga handlade vin och några öl, vi hade räkor och någon var så dålig att hon inte kunde skala, men då hjälptes vi åt. Vi spelade musik och jag minns att det var en man som gärna ville lyssna på jazz, jag hade min Elvis och så var det en kvinna som kunde sjunga Evert Taube.
Efter strålningen i Linköping fick Lotta gå på så kallad klinisk mammografi en gång om året i tio år. 12 år efter hon fick sitt första besked om bröstcancer, fick hon bröstcancer i det andra bröstet.
– Det var en smärre chock. Jag var ju friskförklarad och sen kom det igen. Så då började allt om igen, men då var jag pensionär, det fanns en strålningsutrustning i Kalmar och man höll på att bygga den andra så då slapp jag åka till Linköping i alla fall. Men än idag har jag svårt för Linköping och kan komma på mig själv med att säga ”hur kan folk bo där”. Vi kör ofta förbi när vi åker till vår dotter och barnbarn i Norge och då är det alltid skönt att köra vidare.
