Annel Nilsson, som själv har genomgått behandling för bröstcancer, är en av drivkrafterna i Kalmar lokala Bröstcancerförening. Nu delar hon och tre andra kvinnor med sig av sina erfarenheter.
Annel Nilsson är en av drivkrafterna i Kalmars lokala Bröstcancerförening och har själv genomgått operation och behandling för bröstcancer. Idag delar hon, och tre andra kvinnor, med sig av sina historier och de erfarenheter det gett dem.
”Gör det du kan idag och skjut inte upp det till morgondagen”
Godmorgon, när klev du upp idag?
– Klockan 06.
Vad står på din frukostbricka?
– Jag är ingen frukostmänniska, det blir en tallrik fil.
Hur startar du helst dagen?
– Med tidningen och en kopp te.
Vilken tid gillar du bäst?
– Morgonen, innan alla måste köra igång. Årstid är sommaren.
Vad fick dig att engagera dig i Bröstcancerföreningen i Kalmar?
– Jag vill hjälpa och kan jag hjälpa en att må bättre genom sin sjukdom och behandling så vill jag bidra till det. För mig var det självklart att engagera mig.
På vilket sätt kan föreningen hjälpa andra drabbade?
– Vi finns där som ett stöd och kan träffas för att de ska få någon att prata med och träffa andra som varit i samma situation och vet vad de pratar om. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig när jag blev sjuk och så är det nog för många.
Vilken är er viktigaste fråga som ni arbetar med dagsläget?
– Västervik och beslutet om att avveckla cytostatikabehandlingen där. Det är så tråkigt för de kvinnor som nu tvingas åka buss eller tåg till Kalmar för att få behandling som tar kanske 2–3 timmar och sen behöva göra samma resa hem, du vet inte om du kommer att må illa eller riskerar att hamna bredvid någon som sitter och hostar eller liknande, vilket är det sista man behöver just då.
Du genomgick bröstcancer och behandling för fyra år sedan, hur var det?
– Jag var på mammografin en fredag eftermiddag och tisdagen därpå sa min man att jag hade fått ett brunt kuvert och då förstod jag vad det handlade om. Jag fick komma tillbaka för att ta nya bilder och det tog biopsier innan jag fick träffa läkaren Marie Sundqvist som gav mig beskedet att jag hade bröstcancer men de kunde inte säga vilken typ jag hade. Jag var så inställd på att jag skulle få det beskedet att jag kände mig nästan iskall, det var min syster som blev ledsen i mitt ställe då. Det visade sig att cancern var aggressiv och jag skulle få cellgifter, när jag fick det beskedet var det första gången jag grät. Mina sista cellgifter fick jag i augusti 2015 och därefter var planen att jag skulle få 17 sprutor herceptin, men efter sju sprutor fick den behandlingen avbrytas på grund av hjärtsvikt som är en av biverkningarna. Det var i oktober för fyra år sedan och efter det har jag ätit medicin för hjärtat också.
Hur mår du idag?
– Idag mår jag väldigt bra, och tack vare träning, mycket promenader och en hel del gymträning, mår även mitt hjärta mycket bättre. Jag äter fortfarande medicin men har kunnat sänka dosen betydligt. Och det känns häftigt när jag ser själv vad den här resan ändå har gjort med mig. Jag känner mig mycket piggare och mer alert idag och det märker jag även på jobbet. Jag arbetade så mycket och så lite som jag klarade av. Och under den perioden då jag mådde som sämst kunde en vän komma in bara för att få fika och prata av sig, eller hon kom hem till mig. Hon tog sig alltid tid.
Har den här ”resan” med bröstcancer gett dig några erfarenheter eller tankar i efterhand?
– Resan med cancer har inte bara varit negativ, den har också gett mig mycket. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv med, till exempel med träning och kost. Man får ett nytt sätt att se på livet. Det man tog för givet innan har man lärt sig att uppskatta på ett annat sätt. Framför allt har jag lärt mig att gör det du kan idag och skjut inte upp det till morgondagen.
Har du något tips eller råd till vänner och anhöriga?
– Att finnas där. Många kan bli rädda och inte veta hur de ska göra, men att finnas där och ibland vara den som tar initiativ när den sjuka inte orkar. Jag pratade mycket om det jag gick igenom och det blev mitt sätt att bearbeta det jag var med om.
Hur var det att komma tillbaka när behandlingen var avslutad?
– Det tog tid. Jag var nog sjukskriven i ett år efteråt och började successivt arbeta 25 och sen 50 procent. Men jag var inte beredd på att jag skulle bli så fysiskt och psykiskt nedsatt som jag blev. Men min man…
