Texten beskriver en personlig upplevelse av att medvetet välja bort telefonen under promenader och väntan, vilket lett till en ökad närvaro i omgivningen.
Den senaste tiden har jag upplevt mer av min omgivning. Jag har sett en katt bakom ett träd intill cykelvägen, jag har sett en plastpåse dansa med vinden på asfalten och jag själv har känt vinden. Alltså verkligen känt vinden längs kinderna. Sedan jag bestämde mig för att inte slentrianmässigt ta upp telefonen ur fickan när jag promenerar en bit eller väntar i ett gathörn hände något.
Det är faktiskt en befrielse att inte lyssna på lockropet från skärmen. Telefonen är lika svår att värja sig från som Råttfångaren i Hameln. Var man än är lyses ansikten upp i ett blått sken från skärmen. Ögonen reflekterar texter, bilder och filmer som scrollar förbi i snabb takt. En del av innehållet belönas med ett hjärta, en tumme upp eller skrattande emojis. Ansiktet på användaren rör dock inte en min. Samma sak nästa dag. Måndag hela veckan. Det är inget nytt under solen det jag beskriver. Alla har vi väl läst en liknande text om ”zombiefierade” människor med en skärm i handen. Det här är mest för min egen skull, att komma ihåg att uppleva min omgivning medan jag fortfarande kan.
Att känna strukturen på barken när jag stödjer mig mot ett träd eller se rovfågeln glidflyga i ögonvrån. För det är så jag vill att mina barn ska uppleva världen.
