Relationen till Öland fick en tuff start när hon i 13-årsåldern flyttade från Stockholm till Mörbylånga. Men idag är hon tillbaka som deltidsboende på ön som hon numera älskar passionerat och ser som en fristad där hon sorterar sin ”cirkus i huvudet”. Nu arbetar hon med sjunde säsongen av den egna serien, ”När livet vänder” i SVT, med sändningsstart 2020.
Godmorgon, när klev du upp idag?
— Jag klev säkert upp i gryningen då det förunderliga, öländska sommar-ljuset oftast väcker den inre klockan i mig. Jag går ut i mina gamla Ölands-träskor som jag haft så länge att mina fötter hunnit växa en storlek sedan jag köpte dem. Tar bilder med min telefon och upplever hur koma vaknar, hur grannens hästar passerar i morgondimman och njuter av fåglarnas morgonkonsert.
Vad står på din frukostbricka?
– Kaffe med grädde så det blir ljusbrunt, jo, det är tyvärr sant. Gärna KRAV-odlade öländska jordgubbar. Yoghurt med lite honung från ön och goa Quinoa-flingor. Älskar också ägg.
Hur startar du helst dagen?
– Om jag är på Öland älskar jag att bada i havet tidigt på morgonen då det ännu är relativt lugnt nere vid stranden.
Vilken tid gillar du bäst?
– Att ”kura skymning” genom att sitta och tomglo på det öländska ljuset och låta tankarna ta tid. Ögonblicket innan solnedgången ger mig stillhet i själen.
Du arbetar med sjunde säsongen av När livet vänder, vad gör serien så lyckad?
– Less is more, tänker jag. Respekten för tystnaden och medmänniskan som öppnar upp. Vi möts i befintligt skick utan omtagningar under några timmar. Det som händer då – det händer. Jag jobbar med att ge andhämtningarna utrymme både under inspelningen och när jag sedan klipper ihop avsnitten. Att prata är ganska lätt men att våga tiga tillsammans i tv som vi gör, det vet jag har haft betydelse för tittarna. Enligt tittarna handlade det också om lyssnandet som sker i ögonblicket helt utan omtagningar. I min serie finns bara en huvudperson, och det är inte jag. Dessutom ser jag de medverkande i ögonen och lyssnar MYCKET noga efter det personliga och plågsamma och då uppstår magin, i form av mötet mellan två människor.
Hur är det att möta så svåra historier?
– Det är mitt kall och har alltid varit, långt innan jag blev producent för denna serie. Jag har alltid kämpat för att låta allvaret ta plats. Nu behövs kommunikation mellan fyra ögon mer än någonsin i tider av apparater och att ”leva i handen”. Min grundtanke har alltid varit att berättelsen skapar gemenskap. Att sorg och svårigheter som delas läker människan. Att berättelsen ska läggas utanför läpparna och inte tigas ihjäl eftersom vi till slut exploderar, spricker och tynar bort bakom lyckofasaden. De 56 medmänniskor jag nu har producerat program om, och mött i helt olika verkligheter, har förändrat mig för alltid.
– Att gå ner i den betongbunker i helvetet långt nere i underjorden där Natascha Kampusch hölls fången i nästan nio år, var oerhört svårt. Hon kidnappades, misshandlades, svalt, var levande död i underjorden, hennes lidande är oändligt och jag ville kräkas då det var som en gravplats av en ung kvinnas liv. Jag var den tredje tv-producenten i världen att få tillstånd att filma i Natascha Kampusch hus. Det var viktigt att besöka huset för att ge en annan bild av henne än den som framkommit i världens media jag ville ha ett personligt möte bortom studio och sensationer och verkligen möta människan , kvinnan Natascha. Det tog tre år att bara få svar från agenten. ”Kan du hantera ångest ” var det första de frågade mig när vi sågs i Wien och syftade på att Natascha lever med kronisk ångest som kunde uppstå även under intervjun. Ja.
I min serie finns bara en huvudperson, och det är inte jag. ”Jag lägger mitt Hjärta i dina händer”
– Jag hade växt upp i en stenhård förort till Stockholm framtill dess och visste ingenting om Öland. Jag fick gå på en liten skola vid havet som jag nu upplever som idyllisk och vacker – men då var det mindre roligt Tjejerna frös ut mig. Jag var liten, spinkig, mörkhårig och kom från Stockholm och hamnade ännu en gång i utanförskap. Mobbades. Det tog tid att få kompisar. Jag har mycket erfarenhet av utanförskap. Det har jag haft nytta av. Jag rymde till Småland med en buss en gång, men hade för lite pengar och blev hungrig. Vände hem. Nu älskar jag Mörbylånga och hela Öland. Passionerat. Vad uppskattar du mest med Öland?
– Jag uppskattar, Öland året runt. Jag skulle vilja stanna här ”forever”, men frilansjobben och journalistuppdragen är få i den här delen av landet Jag älskar naturen, ljuset, vinden, kargheten, havet, det orörda, vilda, vemodet på Alvaret och stormarna som mullrar in från horisonten. Raukarna, sanden, lövskogen – alla fyrplatser som är så vackra.
Person/personlighet du ser upp till?
—- Min mamma, mormor och farmor. Kvinnor som överlevde krig, övergrepp, flykt. Hon förlorade sin trygghet, sitt hem, svalt i skräck, orkade bygga upp allt från noll och förlora det på nytt. Min mormor miste två barn under krigets bombningar och sedan splittrades familjerna i oändligt många år på grund av DDR-muren. Motto?
– Att gå rakt fram med eget ljus är bättre än att krypa in i sitt självplågande mörker. Det är fegt att spotta på sig själv.
Hur varvar du ner?
– På Öland finns det inget bättre än att bada i havet. Jag tomglor gärna på naturens väsen. Dansar Zumba när jag är hemma i Uppsala. Skogsbadar. Vad gör du om tio år?
– Då har jag skrivit den bok många har bett mig att skriva. Jag hoppas vara vid god hälsa då jag vet hur det är att vara svårt, svårt sjuk. Då bor jag också på Öland även när Ölandsfåken tjuter runt knuten.
