Vardagen har stannat upp och tvingat oss att omvärdera våra rutiner och värderingar. Författaren reflekterar över vikten av det fysiska mötet och den oväntade fritiden som uppstått, och hoppas att vi kan ta med oss lärdomarna framöver.
När ovädret drar fram utanför fönstret blir tryggheten i det invanda extra påtaglig. Ett städat hem, ordning och reda samt fasta rutiner ger stabilitet i en orolig omvärld. Detta gäller inte bara mig själv, utan märks även hos människorna jag möter.
Jag inser återigen hur mycket jag värdesätter det fysiska mötet. Att spontant kunna samtala med grannen på gatan, utbyta några extra ord med den jag intervjuat, promenera med en vän eller bara umgås – sådant jag tidigare tog för givet.
Vardagen har fått en annan karaktär. Visst, barnens träningstider finns kvar, men annars är kvällar och helger oväntat fria. Plötsligt har vi all den tid vi tidigare önskat oss när dygnets timmar aldrig räckte till.
Jag försöker njuta av denna tid, ägna mig åt sådant jag tidigare inte hann med och påminnas om vad som egentligen är viktigt. Kanske hade vi för många aktiviteter inbokade, så många att vi tappade förmågan att njuta?
Jag hoppas att både jag och ni kan ta med er denna känsla in i framtiden, och minnas den när ekorrhjulet återigen börjar snurra. Eller varför inte vägra det helt? En sund lärdom av 2020!
Jag intervjuade Lars Sonnesjö för några år sedan inför hans pensionering från Byteatern. Han sa då att ”när rutinen blir rutin, då är det dags att bryta den”. Orden stämde väl in på mig då, men just nu uppskattar jag verkligen mina rutiner. Som prästen Christer Munther uttryckte det när jag intervjuade honom: ”Var sak har sin tid”.
