I tonåren kunde finnar vara en källa till stor oro, men idag välkomnar skribenten de gråa håren som en påminnelse om livets gång.
I tonåren stod jag framför badrumsspegeln och förbannade de röda prickarna i ansiktet. Finnar kunde påverka mitt rörelsemönster under vissa dagar. Händer som täckte hakan eller en nedkammad lugg för att dölja vad som kunde uppfattas som helljus från en bil mitt i natten. Där och då kunde jag längta till att bli äldre, bara för att slippa detta besvär. Lustigt att man brydde sig så mycket då majoriteten av eleverna på skolan gick runt som reklampelare för acnemedicin.
Nu står jag framför en annan badrumsspegel och noterar att gråa partier i skägg och hår börjar breda ut sig mer och mer för varje år som går. Det bekymrar mig dock inte lika mycket som en finne i tonåren, men det är ändå en påminnelse om att åren känns kortare för varje år. Ett år är en månad, en månad är en vecka, en vecka är en dag, en dag – ett liv.
Jag har på många sätt redan omfamnat min äldre själ med exempelvis innetofflor. Som jag förstår kommer det även en fullmatad kryssbilaga med veckans tidning. Det är som att universum vill säga mig något. Jag ska helt enkelt sitta med innetofflor, morgonrock och lösa korsord eller sudoku vid frukostbordet. En inte helt oäven tanke faktiskt. Att borsta bort smörgåssmulorna från krysset och fundera på ”Där kan man sitta i lugn och ro” – tre bokstäver.
Det är faktiskt en minnesbild jag har från min barndom. Radion ljöd från köksradion och pappa löste korsord i tid och otid, det gör han fortfarande.
Det är också något jag funderat över, vilka minnen som klistrar sig fast och blir eviga. Det är inte alltid det fartfyllda och livsomvälvande. Det kan lika gärna vara en lugn stund med smulor på ett korsord.
