Härom veckan kom jag hem överlastad – nej så kan man ju inte skriva, då kanske nå´n tror att jag kom hem ”på limonaden”! Jag menar att jag kom hemsläpande på en jättekartong som det var lögn att få grepp om, det kändes nästan som att knäppa gylfen med boxhandskar! Artikeln publicerades 13 februari 2021
Insändare: ”Inte ett barr!”
Men nu var det inte kartongen jag skulle skriva om, utan innehållet: i den enorma papplådan fanns ett ultratyst, elektroniskt vidunder, som ”knappt kunde höras, inte ens om man la örat intill den”, stod det i reklambroschyren. Det hade aldrig gått med vår gamla dammsugare, för den förde ett så´nt oväsen att grannarna bankade i väggen, men det hörde inte jag för öronen var fullproppade med bomull.
Till slut sög den så dåligt att man fick stoppa i brödsmulor och gruskorn genom munstycket och se´n skaka ner dom. Men där gick gränsen!
Eftersom tomtarna dragit till skogs igen för at vila upp sig och lämnat stora drivor efter sig av granbarr i hela lägenheten, förstod vi att det vore vansinne att börja hälla barren i dammsugarslangen och sen skaka ner dom i apparaten! Vi letade och letade efter en ny maskin och till slut dök det upp en ”extraordinärt tystgående dammsugare” med lagom mycket finesser och som inte slog alltför stort hål i plånboken. Den var så tystgående att man då och då fick vända sig om för att se om kontakten satt i. Nu behövde vi inte stoppa in gruskornen i slangen längre, utan ALLT som kom i närheten av munstycket försvann med ett slurrrp. Jag undrade: vart då?
Instruktionsboken hade nämligen kommit bort när vi hystade den tomma kartongen (förlåt, återvinna ska det ju vara!), så jag fick vända och vrida på apparaten innan jag hittade nå´n slags dammpåse. Och där låg tidningar, dukar, vissna julblommor och jag vet inte allt vad maskinen hade sörplat i sig. Hur nu allt detta fick rum har jag ingen aning om, det måste vara nå´t med det elektroniska!
Utvecklingen går framåt – sägs det! Fast ibland undrar man var den ska sluta när det också finns dammsugare som själva kutar kring i rummen, dvs. man behöver inte släpa med sig maskinen, utan den tuffar runt på egen hand, och lever sitt eget robotliv.
Det skulle min gamla mormor ha sett, hon som förfasade sig över dom nya dammsugarna som kom på 1950-talet och drogs på små medar! Dessa nymodigheter revolutionerade marknaden genom att ha en strömbrytare med PÅ och AV- knapp – förut hade man väl fått sätta i och dra ur kontakten!
En kul grej med dom lite äldre dammsugarna skulle vara att några också kunde användas som färgspruta (!) Då vände man på steken – maskinen alltså – och pluggade in slangen ”där bak”, så skulle färgen blåsas ut i ett vackert mönster – fast det kunde ju också ha varit ett aprilskämt!
Jag tänkte det vore nå´t när jag skulle måla båten, men kom aldrig så långt, för frugan förstod vad jag höll på med och hann avbryta experimentet.
På tal om städning och annat kul, gäller det att ta det lugnt och metodiskt, fast det fanns inte en chans att göra när vi flyttade in i vår nya lägenhet eftersom alla sprang om varandra. Trots att vi var tre-fyra man som skyfflade iväg kassar och kartonger i en sån jädrans fart, att man till slut inte visste åt vilket håll flytten gick.
Jag hojtade och pekade var lådor och kassar skulle stå, men något måste ha gått snett. Det märktes efter några veckor när jag skulle kravla upp till översta hyllan i frysen, ett överdimensionerat åbäke, som går ända upp till taket. Allra överst låg en stor kasse med ett mystiskt innehåll som jag inte sett tidigare, eftersom man måste vara minst två meter lång för att nå ända upp. Först trodde vi det var flundror från vår gamla frys, och djupfryst fisk ska tinas upp långsamt i kylskåpet, så jag la in den stenhårda kassen där till nästa dag. På morgonen rann det en brunaktig geggamoja från kylen, som dessutom luktade kaffe! Den odören kom från några upptinade Melittafilter med kaffesump i, som tillsammans med potatisskal och kotlettben flöt omkring i en illaluktande geggamoja från kyl och frys. Någon hade av bara farten också tagit soppåsen och lagt in i frysen! Så kan det alltså gå när man fått upp ångan och langen gått för fort!
Text: Lasse Sandberg
PS.
Den pågående klimatkrisen har också inverkat på våra julgranstraditioner. Förr i världen, när vintrarna började i november och var både långa och kalla, kunde isarna vara tjocka nog för sparkföre redan till advent. Nästan efter varje höststorm hade det blåst ner några granar ute i skärgården, och då laddade vi sparken med yxa och såg och tutade iväg på julgransjakt. Det blev liksom en mera personlig gran som sedan lyste upp ”i vårt enkla tjäll”.
