Efter nästan 50 år är den större ekbocken på väg tillbaka till fastlandet tack vare ett nationellt åtgärdsprogram. Ekologer har framgångsrikt återetablerat arten på Björnö utanför Kalmar.
Större ekbock, en av Sveriges största skalbaggar och tidigare nästintill utrotad, har fått en ny chans på Björnö. Efter ett 20-årigt arbete med att förstå och stödja arten har forskare lyckats etablera den i eklandskapet.
– Det är en kinkig art som gillar de lite skröpliga ekarna, säger Jonas Hedin, naturvårdshandläggare på Länsstyrelsen Kalmar län.
Arten, som försvann från fastlandet för cirka 50 år sedan, fanns endast kvar i Halltorps hage på Öland. Genom ett dedikerat uppfödningsprogram, som startade på Nordens Ark, har en ny population byggts upp. Dessa skalbaggar har sedan placerats i utvalda projektområden, däribland Björnö och Tromtö i Blekinge.
Orsakerna till att den större ekbocken försvann från fastlandet är inte helt klarlagda, men en trolig faktor är den omfattande avverkningen av gamla ekar som inleddes efter att Gustav Vasas förbud från 1558 hävdes 1830. Samtidigt kan förändringar i vattenregleringen och minskade översvämningar ha påverkat ekarnas livsmiljö negativt. Larverna trivs i levande, gamla och solexponerade ekar, gärna sådana som är lite skröpliga och stressade, då dessa har en bark som är lättare för dem att leva under.
Larverna lever i upp till fem år under barken och i veden på ekarna, där de tros livnära sig på svamphyfer. Efter förpuppning gnager sig den vuxna skalbaggen ut genom barken, vilket lämnar karakteristiska hål och gnagmjöl.
– Då är det i princip bara sex på schemat för dem, förklarar Jonas Hedin om skalbaggens korta vuxna liv, som främst ägnas åt fortplantning.
Den större ekbocken klassas som en nyckelart. Dess närvaro gynnar den biologiska mångfalden genom att skapa mikromiljöer. Exempelvis har trollfladdermöss observerats övervintra i de hål som skalbaggen lämnar, och savflöden från ekarna blir en födokälla för andra insekter.
Trots framgångarna är utmaningarna stora. Hela den nordiska populationen av större ekbock finns idag i ett fåtal gamla ekar. Målet är att etablera arten i fyra olika eklandskap och öka den totala populationen till över 500 vuxna individer årligen till år 2040. En stor utmaning är att säkerställa tillräckligt många gamla ekar och att det är ekonomiskt hållbart för markägare att bevara dessa ekmiljöer.
