Tre decennier efter Förintelsen anlände omkring 300 judiska flyktingar till Kalmar ombord på lasarettsskeppet HMS Prins Carl. Många av dem var svårt sargade och dog kort efter ankomsten. Nu, 80 år senare, uppmärksammas deras öde.
Söderport hade fått behålla sin funktion i händelse av krig, och stod redo när patienterna kom.
– Jag upplever att reportrarna som skildrar tiden efter ankomst, till exempel ett födelsedagskalas på Beredskapssjukhuset eller en fest, att det på något sätt är som om det gör så ont att se de här människorna och tänka på vad de har varit utsatta för. Det kan ha gjort att reportrarna känt en skyldighet att man måste berätta solskenshistorier för Kalmarborna. ”Nu ler hon lyckligt och är så glad för att ha fått komma till Sverige”, och liknande, säger Maria.
Så det var mest solskenshistorier i lokalmedia?
– Ja, i lokalpressen var det så. I dag är det inte alls konstigt att gå till psykolog och prata, oavsett om man upplevt något traumatiskt eller inte. Men här var det fokus på att patienterna skulle äta upp sig och att de skulle glömma. Det satt inte ett kristeam och väntade på dem. Sjuksköterskorna och läkarna gjorde säkert ett fint jobb, men när det gäller Beredskapssjukhuset har professorn Malin Thor Tureby, som har forskat på judiska församlingen i Kalmar och tittat på brevväxlingen, sett att patienter anmälde sjukhusledningen och hade synpunkter på vården och omsorgen. Det ska ha funnits en anställd med antisemitiska åsikter, säger Maria.
Under båtresorna till Kalmar dog minst en av patienterna och flera av patienterna var i så dåligt skick att de avled inom ett år efter ankomst till Kalmar. De begravdes på Judiska begravningsplatsen på Södra kyrkogården, som ligger i närheten av Kalmar slott, men också på Norra kyrkogården. Var de begravdes berodde på deras religiösa bakgrund.
När Kalmarposten träffar Maria och Anke befinner vi oss på Judiska begravningsplatsen.
– På begravningsplatsen har en minnessten satts upp till minne av Förintelsens offer. Vid stenen ligger även 24 svarta mindre stenar, en för varje gravsatt person, med namn, datum och hemland. De kom ifrån Ungern, Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien och var mellan 15 och 38 år gamla. Personerna gravsattes inom ett år, från den 30 juni 1945 till den 14 juni 1946.
– Flera levde inte många dagar i Sverige, om man tittar här på judiska gravplatsen, konstaterar Maria.
I närheten av minnesstenen hittar vi konstnären Josef Kowners gravsten. Han fördes till Auschwitz under Förintelsen och var en av dem som valde att stanna i Kalmar fram till sin död år 1967.
– Josef Kowner bodde före sin död på Fogdegatan. Han var bohem, pratade jiddisch, satt gärna på café och rökte och spred en atmosfär av caféliv i Paris. Han var världsvan och välutbildad och en av få judiska konstnärer som överlevde Förintelsen. Hans bilder fanns med i en stor utställning i Berlin 2016 som förbundskansler Angela Merkel invigde, som visade konst från Förintelsen, säger Anke. Hon har under flera års tid arbetat med gravrättsinnehavare och skötsel av gravarna på den judiska begravningsplatsen.
– Jag tror säkert att mitt intresse för det här hänger ihop med min härkomst. Jag är född i Tyskland, säger Anke.
Hon känner till några av de gravsattas bakgrund. I mars 2021 fick Anke ett mejl med rubriken ”Help us”. Det var från en kvinna i Polen vid namn Jolanta Nitkowska-Weglarz.
Jolantas moster Kazimiera försvann under andra världskriget och Jolanta ville veta om hon var begravd här. Det var hon. Av en slump hade Jolantas bror sett en bild online på minnesstenen där Kazimieras namn finns med, berättar Anke.
Efter 76 års letande fick familjen äntligen veta vad som hände. Kazimiera anlände till Kalmar med den sista resan som Prins Carl gjorde och dog här efter en månad. Kazimiera blev bara 21 år gammal.
– Jolantas mamma hade letat efter sin syster hela livet men fick aldrig veta vad som hände henne, hon dog innan familjen fick svar. Vi hade en väldigt intensiv kontakt jag och Jolanta och det betydde mycket för familjen. Vi hade ett långt, långt telefonsamtal som förlöste väldigt mycket. Det var fint. Jag tittade på gamla gravkartor, och hittade graven på Norra kyrkogården, eftersom hon var katolsk. Den var inte utmärkt längre, men hennes namn finns med på minnesstenen. Jag åkte dit med min son och tände ett ljus och skickade bild till Jolanta. Det kändes väldigt meningsfullt, avslutar Anke.
