I det här fallet, när den ikoniska ”kungen av rock’n’roll” ska få nytt liv på vita duken, är det två nyckelpersoner som får ”Elvis” att flyga så mycket högre än det mesta i subgenren; filmskaparen Baz Luhrmann och skådespelaren Austin Butler. Luhrmann (den smått galna visionären bakom filmer som ”Romeo + Juliet”, ”Moulin Rouge!” och ”The Great Gatsby”) är en maximalistisk och oblyg regissör som ingjuter berättandet med sån stökig nerv och glittrig intensitet att man ofta famlar efter biostolens armstöd och kippar efter andan. Filmens 159 minuter är så skamlöst bombastiska, högljudda och livfulla att det inte går att göra annat än dras med i rytmen. Musiken är fantastisk, tempot är skyhögt, alla budskap hamras hem med största möjliga slägga och bildspråket sprudlar av förtjusande flamboyans. Till ingens förvåning rinner det över stundtals, men överlag är det omöjligt att värja sig.
När det gäller Butler är han egentligen inte särskilt porträttlik men han fångar karisman och stjärnglansen hos Elvis med laserprecision, vilket är långt mycket viktigare. Blickarna, kroppsspråket, rösten (Elvis tidiga alster sjungs av Butler själv) och stilen sitter så felfritt och helgjutet att tjusningen hos den mystiska musikern från Memphis inte kommer undgå någon. Man sugs helt enkelt i hans omloppsbana och fastnar där. Även om filmen i sig inte tycks vara särskilt intresserad av att utforska Presley på djupet så lyckas Butler hela tiden öppna den dörren i sitt skådespel, vilket höjer helheten.
