I’m thinking of ending things (Film, Netflix, premiär 4/9) Artikeln publicerades 8 september 2020
Träffande och tänkvärt när vemodiga Kaufman får fria händer
Som manusförfattare till filmer som “Being John Malkovich” (1999), “Adaptation” (2002) och “Eternal Sunshine of the Spotless Mind” (2004) gjorde Charlie Kaufman sig ett namn på tidiga 2000-talet som en väldigt djupsinning och melankolisk filmisk röst. Efter de projekten började han också regissera sina egna manus, vilket ledde till filmerna “Synecdoche, New York” (2008) och stop motion-pärlan “Anomalisa” (2015). I samtliga av de nämnda utforskar han det mänskliga tillståndet och allt vad det innebär med en stor dos bitande cynism och existentiellt vemod, vilket alltid faller mig i smaken.
Tack vare att Netflix har gett honom helt fria händer med “I’m thinking of ending things”, som han både har skrivit (baserat på Iain Reids bok) och regisserat, är det tveklöst hans mest renodlat Kaufmaneska verk hittills. I filmens öppningsscen möter vi Lucy (den alltid magiska Jessie Buckley) som börjar bli lite nervös över att följa med sin nya pojkvän Jake (Jesse Plemons) till hans familjs gård ute på vischan. Trots att Jake är en bra kille och förhållandet fungerar hyggligt bra så upprepas titelns uppmaning i hennes huvud om och om igen, vilket givetvis komplicerar saker och ting. När de väl kommer fram till gården efter en tyckt bilfärd träffar hon sina “svärföräldrar” (David Thewlis och Toni Collette) för första gången och inser snabbt att något är allvarligt fel.
Scenerna på gården skruvar Kaufman till så hårt att de stundtals börjar närma sig en regelrätt skräckfilm, men främst är det här ett filosofiskt drama som tacklar så många tungsinta ämnen att det gäller att hålla i sig. Allt från värdet i abstrakt konst till åldrandets oundvikliga tragik avhandlas med briljans. Vad som egentligen händer i berättelsen är en gåta hela vägen fram till slutet (och vidare?) så den som söker konkret klarhet bör leta vidare. Som Kaufman-fan och hopplös grubblare njöt jag hela vägen igenom, trots det täta mörkret. Allt är nämligen så otroligt välspelat (särskilt Buckley är en dröm), välskrivet och sprängfyllt med smarta observationer och existentiella reflektioner att jag satt med hakan i golvet. Det ska dock sägas att detta är Kaufmans tveklöst mest esoteriska och märkliga film hittills, så den kommer inte vara för alla.
