articlescener ur en komplex vardnadstvist

När en film kommer från ingenstans

Nöje

Det är alltid en helt fantastisk känsla när en film kommer från ingenstans och totalt blåser en ur stolen. Alejandro Landes intensiva och oändligt gripande “Monos” är ett ypperligt exempel på det. Filmen är så pass bra att den med dunder, brak och briljans placerade den nämnda colombianska regissören (som jag före den här filmen aldrig hade hört talas om) mitt på den internationella radarn över filmskapare som skulle kunna gå hur långt som helst. Sedan världspremiären på Sundance filmfestival tidigt förra året har den nämligen förtrollat land efter land och det är inte svårt att förstå varför.

I filmens öppning möter vi “the monos”, ett gäng luttrade guerillasoldater tillika tonåringar som tycks förbereda sig för någon form av stridssituation uppe på en colombiansk bergstopp. De har smeknamn som Bigfoot, Dog, Lady, Rambo och Wolf och rapporterar då och då till sin överordnade “the messenger” över radio. Bland dessa ungdomsoldater finns också läkaren Sara Watson (Julianne Nicholson) som har tagits som krigsfånge och nu kallt används som en bricka i deras dödliga spel. När hela gänget beger sig in i den djupa och förrädiska sydamerikanska djungeln börjar saker och ting eskalera i livsfarlig takt. Både makten över liv och död och den bubblande desperationen sår osämja i rankerna och vi inser snabbt att hela operationen är en tickande bomb.

Intensiteten i “Monos” är så obeveklig och ihållande att filmens stundtals nästan spricker, så här gäller det att veta var gränsen går mellan nagel och finger så att man inte biter fel. Paralleller har dragits till Francis Ford Coppolas tidlösa mästerverk “Apocalypse Now”

(1979) och den jämförelsen skriver jag under på utan att blinka. Handlingen och karaktärernas motivation skiljer sig givetvis rejält, men den nästintill psykedeliska känslan av galenskapen i djungeln som kryper under skinnet för osökt tankarna dit. Hierarkierna som bildas i gruppen gör också att William Goldings roman “Flugornas herre” (1954) gör sig påmind. Jasper Wolfs svettigt närgångna foto och Mica Levis drömska musik skruvar upp obehaget ytterligare och ramar in en lerig, omskakande och pulserande filmupplevelse som jag sent kommer att glömma.

Rulla till toppen